Fenix skånesemester 2005 blev en stor succé. Det var ganska blandat väder, och blev inte flygning alla dagar, men alla kom i luften och fick flyga sig trötta. Alla elever på hangkursen blev klara. Det var fullt till taknocken i vår lägenhet och alla verkade trivas utmärkt. Årets specialäventyr blev bland annat en spännande hangtävling, och en lyckad utflykt till Hovs Hallar.

Foto: Björn Hårdstedt, Stor-Hasse, Anna Nilsson, Hans Åberg, Stefan Fagerholm
Mats Danielsson, Lennart Karlsson, Johan Bergqvist, Anders Ancker

Och om ni minns, så var vädret fruktansvärt i hela övriga Sverige. Översvämningar och mördarhagel i Stockholm, och översvämningar även på skånska västkusten. Men Österlen är ett välsignat litet hörn av världen dit inga oväder tycks nå när vi är där. Vi såg åskmolnen fräsa förbi så nära som över Ystad, medan vi hade sol och flygbart. Eller åtminstone uppehåll.

Det här är ett reportage från skåneveckorna, med bilder från många av Fenix duktiga fotografer. Reportaget går också in lite på djupet, och berättar mer om flygningen och livet nere på Sveriges sydspets. Kanske blir du inspirerad att hänga med nästa gång?!

Fenix skåneresa är en tradition som grundlades i slutet av 90-talet. Första försöken var lite trevande, men snabbt blev det ett stor arrangemang med många deltagare. Från början var vi där på pingsthelgen, men efter ett år då pingsten låg tidigt och alla frös bytte vi till första två veckorna i juli, och sedan ett par år kör vi de två sista veckorna i juli, och det har blivit riktigt lyckat.

Andreas Dahlgren och Mattias Joëlson på Hammar-starten. Massor med Fenixar gör dem sällskap.

Efter ett 2004 som bjöd på kanonväder, med flera flygfria dagar, var vi ganska övertygade om att många skulle komma ned till Fenix-veckorna. Dessutom Hade Pierre på Sky Adventures ställt till med arrangemang som delvis var till för oss. Dels en hangtävling, och dels ett föredrag av världsstjärnan Louise Crandal som berättade om sina erfarenheter av fågeltämjning och att flyga med fåglar. På Louises föreläsning kom 35 personer, och 17 av oss var Fenixar. Klubben betalade f.ö. inträdet 100 kr för alla medlemmar, eftersom det blev ett överskott från boendeavgifterna.

Flyga med fåglar förresten, det gjorde vi också. Här är det tornfalkarna som är i farten. De går att smyga sig på bakifrån när de ligger och ryttlar. De blir irriterade på ett ganska charmigt sätt när de anar oss i ögonvrån, och tycks vilja säga "Ja, ja, OK du kan flyga, men dra iväg nu för jag har en grej med en sork här!" Om man har tur kan man få sällskap med en glada en stund, men då krävs mod och fräckhet, och att man kan läsa fågelns vägval för att kunna genskjuta den i innersväng.

Lägenheten var knökfull från dag 1. För att garantera husrum mitt under värsta turistsäsongen, hyr vi en hel lägenhet på Café Solståndet i Kåseberga. Där finns bekväm sängplats för sex–sju personer, men om det kniper går det att knöka in tio–elva man. Till detta brukar det vara ett gäng som tältar uppe på hanget. Några sover i bilar (huh) och andra bor i stugor eller i egna sommarhus i närheten. För att undvika kylskåpskaos handlar vi gemensam frukost och ibland gemensamma kvällsmåltider, och det brukar bli riktigt mysigt. En kväll lagade LEK med assistenter gourmetpasta till 18 personer!

Christer Wahlgen är solbränd. Anders och Stefan skrattar. Hans Åberg och Mats Danielsson ler åt publiken.

Fin start på första veckan

Det var jättefint flygväder de första dagarna. Vinden var omväxlande lagom och frisk. Vi flög både uppe på stora Hammarstarten och nere på det låga, och även vid Stenarna, mycket efter dagens cykel med stark sjöbris på eftermiddagen och lugnare på morgon. förmiddag och kväll.

Somliga ger aldrig upp. Vinden har nojnat nästan helt, och månen lyser sedan länge, men Hans Åberg kan inte låta bli att vara kvar en stund till.
Och så kommer dagens sista vindpust och Hans får en stund till med tyget i luften, alldeles ensam med månen på Hammars Backar.

Att lära sig flyga på hang

Det brukar vara ett gäng Fenixar som går hangkurs varje gång vi är nere, och jag (Björn) har haft förmånen att få genomföra de kurserna. Även i år blav alla klara, även om det i ett fall krävdes att en förstående make körde ner från Småland när det äntlligen började blåsa just som bussen skulle gå. Det visar lite av skärmflygningens charm också – att det gäller att "fånga dagen", eller i detta fall fånga sjöbrisen.

Det är inte lätt att flyga hang när det inte blåser. Men rätt vad det är kommer brisen, och är jag då på plats...

...så kan det bli ett litet skutt ut i luften. Fast ännu bär det inte, och jag får landa i hanget.

Tunga steg upp. Instruktören kommer till undsättning. Snart kommer vinden, och vi är ensamma på hanget.

– Kolla, du ska vända därborta, på hörnet. Den här gången kommer det att funka!
Och så stämmer plötsligt allt, och jag hangar på riktigt för första gången.

Blandat väder

Vädret var som sagt lite blandat under de två veckorna, men med tanke på att hela övriga Sverige hade det mest monstruösa skitväder med fruktansvärda regn- och åskväder, så var vi rätt nöjda ändå. Det var några dagar som de mörka molnen kom otäckt nära, och vi fick några regndroppar på oss.

Då passade vi på att göra utflykter. Några åkte till Glimmingehus, andra till Kivik. Och så var vi några som for till Beredskapsmuséet norr om Helsingborg. Där finns bunkrar bevarade med de 15 cm-kanoner som bevakade Öresund under kriget. Även om vi var mesiga mot tyskarna under kriget, så byggdes faktiskt det här fortet bland annat för att slå ut tyskarnas högkvarter som låg ombord på ett fartyg i Helsingørs hamn. När kanonerna provskjöts första gången hade man evakuerat civilbefolkningen, men kossorna fanns kvar, och en av kossorna dog av hjärtslag, så högt small det. För att visa tyskarna vad kanonerna gick för, bogserades en målpråm ned genom Öresund norrifrån, varpå kanonerna tog sikte. Målet på pråmen blev kaffeved inför de skakade tyskarna, som därpå flyttade högkvartereret till Kronborgs slott i förhoppningen att svenskarna inte skulle skjuta sönder det.

På vägen hem från muséet rekade vi ett västhang som ligger i Glumslöv norr om Landskrona. Vi ser fram emot lite västvind!

Hovs hallar

När det blåser en stark förhärskande nordvind orkar ibland sjöbrisen inte igång. Så var det på fredagen första veckan. Och eftersom prognosen var väldigt tydlig redan i början av veckan hade vi förberett alla på att det var läge att åka till Hovs hallar. Hovs hallar är en nationalpark som ligger på Bjärehalvöns nordspets, mitt emellan Båstad och Torekov med utsikt över Laholmsbukten med Halmstad uppe i norr. Här tar vinden ostörd sats ända uppe från Skagerack och norska sydkusten, och det kan bli väldigt fina flygförhållanden. Vi hade hört CPS:are berätta om att de varit flera hundra meter över toppen av hanget – ungefär vad vi själva varit med om vid Vätternhangen, så varför inte?

Det är tio–tolv mil att köra upp från Kåseberga, men snabb och säker väg hela vägen. Ystad–Malmö är ju wire-väg sedan några år, och sedan har man E6:an hela vägen tills man tar av mot Margretelund norr om Ängelholm. Allra sista biten är lite krokig. Framme vid nationalparken löser man en parkeringsbiljett och kör till vänster på parkeringen och ställer sig där. Det finns en väg som går ända ned till starten, men det bidrar till goda relationer med de lokala lantbrukarna om man promenerar ned. Det är inte så långt. Man går genom grinden och följer vägen ned. När den låga skogen ovanför vägen tar slut och en potatisåker tar vid, är man framme. Startar gör man på de "hyllor" som ligger framför muren till åkern.

När vi kom fram var vinden ganska beskedlig, och räckte bara till små backglidningar ned till stranden. Det är spännande ändå. Man glider över en ogenomtränglig manshög djungel som består av de allra elakaste av taggbuskar som vår skapare givit oss. Landa i snåren och din vinge är historia. Men det lyfter förbluffande stabilt, trots att hanget är löjligt lågt. Även långt ute över stranden lyfter det, och man kan hänga stilla på två–tre meters höjd över vad som känns som alldeles platt mark.

Från början blev det bara små skutt, små backglidningar på skrå över enesnår och taggbuskar.
Björn landar just och Fredrik har precis startat åt höger. Men vinden ökade sakta och vi började vinna lite höjd.

Stor-Hasse testar "Hindenburg" när vinden fortfarande är beskedlig.
Det är ganska skönt att balansera framme på gräsutorna snett nedanför hanget. Men akta taggbuskarna!!

Och rätt vad det var funkade det. Bilden tog Björn i luften strax innan han och Fredrik började jobba sig bortåt
(dessvärre med kameran nedstoppad). Inga flygbilder från de fina höjdflyg som följde, men så här ser terrängen ut.

Starten ligger alltså på ett lågt parti av nationalparken. Seden sluttar det uppför åt höger (österut), åt det håll vi kom ifrån när vi promenerade, och parkeringen ligger gissningsvis 40 meter över havet. Öster om parkeringen fortsätter en gräsklädd högplatå som sluttar uppför. Det är här som Hallandsås börjar. Framför högplatån ligger de vackra klippor, torn och raviner som givit platsen sitt namn. Redan direkt öster om starthanget blir det klippigt, och det ser egentligen inte ut som något inbjudande flygområde. Men vi hade en lokal pilot med oss, och när han började jobba sig bortåt höger var vi tre som följde med – Björn, Fredrik och Lennart LEK.

Strandlinjen är uppbruten av klippor och avsatser och raviner, och det förefaller svårt att beräkna var lyftet ska finnas. Det var suveränt spännande flygning, där man trevade sig framåt med känselspröt: "går det verkligen att passera den där ravinen?". Egentligen inte riskfyllt, för det finns hela tiden en strand med stenskravel längst fram att landa på, men nog så nervkittlande ändå. Under tiden fortsatte resten av gänget att ha kul på det låga hanget.

Det blev bara bätte och bättre ju längre bort vi kom. Vi hade inte kameror med oss, vilket vi bittert ångrade efteråt, för vi var överens om att det var ett av våra vackraste flyg någonsin. Ibland låg vi stilla på 100 meter höjd och gnuggade vingspetsarna mot varandra och bara tokflinade. Det var så laminärt att det var löjligt. Vi kom högre och högre, och var med all säkerhet 200 meter över högplatån som mest – ingen av oss hade vario eller radio, för vi hade aldrig kunnat drömma om att få ett sådant fantastiskt flyg när vi vågade oss iväg över klipporna. Det skulle nu kunnat blivit ett episkt läge för en "mission" av ett slag som visst aldrig lyckats – en attack på Båstad. Det kändes verkligen som om det skulle kunna lyckas den där dagen. Men det fanns ett problem. Titta på bilderna nedan, som togs under tiden.

Robert kämpar med sin Arcus, vars fartresurser inte riktigt räckte till när vinden ökade.
Till höger gör sig Mats Danielsson i ordning. Bakom honom stenmuren framför åkern som man ska vara väldigt rädd om
i fall man skulle hamna uppe på åkern och kliver över den på väg tillbaka.

Samtidigt som vi var fullt upptagna med att flyga i det vackra vädret, hade ett stort åskväder börjat samla kraft över Halmstad. Vi såg det på håll, och det var tydligt att det inte var på väg mot oss utan mot Båstad. Men när vi fyra piloter var som allra längst bort på den höga delen av Hovs Hallar, halvvägs till Kattvik där det ligger en start för dagar med lite mer ostlig vind, DÅ, började det suga. Det var ett riktigt tydligt och bestämt molnsug från åskvädret trots att det var åtminstone två mil bort. Kombinerat med lyftet från hanget som bara ökade och blev kraftigare ju högre man kom (långt innan Cb:t passerade gränsen mellan Halland och Skåne), hamnade vi nu i ett läge där eventuella Båstad-resor fick företas med bil.

"Hallå, hallå små flygare, jag ska suga er upp!" tycktes molnet långt där borta vilja säga. Jag (Björn) flög en Apco Lambada som gör 60 km/h fullspeedad, och inte ens jag kunde märka någon vidare fart över marken när jag vände hemåt och trampde fullt. Vi signalerade öron till varandra, och det blev en reträtt i snigelfart med omväxlande öron och speed och bara full speed. Vi var så högt att det kändes som om man kunde ta hela Hovs hallar-udden i handen som en skopa. Vackert, vackert. Jag flyger aldrig här igen utan en kamera framme.

Vi tog en paus, och Fredrik blev jagad av kossor, och sedan var det några som flög igen medan andra bara låg och njöt av dagens upplevelser.

Stadspojken och kossorna. De senare visade sig vara väldigt stora, och inte helt långsamma. Bättre fly än illa fäkta.

Hangtävling

I helgen mitt i vår vistelse var det hangtävling. Fredrik A, Björn H och Peter Sjöstedt ställde upp i tävlingen för Fenix. Det blev en väldigt underhållande tävling. Den genomfördes på det som kallas "Sinus-hanget" som ligger ingefär mitt emellan Hammar och Kåseberga. Tävlingen gick till så att två piloter startar samtidigt mitt på stranden, flyger åt var sitt håll, rundar var sitt märke 200 meter bort för att därefter slå en flaska från en pinne som står i hanget några meter upp från stranden, ungefär halvvägs mellan starten och rundningsmärket. Därefter flyger man förbi starten och gör samma sak spegelvänt för att gå i mål vid starten.

Björn som lottades ut i allra första heatet tänkte inte på att ta av ballastsäcken när starten i allra sista stund flyttades ned till stranden från den blåsiga hangkanten. Han fick därför väldiga problem att alls komma i luften i den sneda medvinden i sin lånade Apco Lambada (god för 60 km/tim och racingomkörningar på hanget, men vad hjälper det när man skuttar hjälplös på stranden). Björns lärdom: Om det blåser snett i en hangtävling och man blir lottad att starta "i medvind", och man är tung, kan det vara smart att starta MOT vinden och sedan vända direkt man kommer upp. Och det är inte ALLTID nödvändigt med ballastsäck.

Peter Sjöstedt var nästa Fenix-pilot, och han kom elegant i luften med en lånad Gin Zoom. Om Björn hade svårt att komma UPP i första heatet, visade sig Peter ha väldigt svårt för att komma NED. Han gjorde inflygning på inflygning för att sparka flaskan från pinnen, men just som han var alldeles nära drog han i bromsarna, varje gång, och steg ohjälpligt upp från flaskan. Tävlingsinstinkterna från VM och PWC sa väl ifrån: "Jag vill upp". Eller nåt. Peters lärdom: Om man ska komma nedåt, dra inte i bromsarna.

Eleganten, dandyn, glidaren Kristoffer visar var skåpet ska stå. Inget stort spektakel, bara ren vacker flygning.
Efter att ha surat efter fiaskot i första heat, blev Björn övertalad att ställa upp mot Fredrik i andra omgången. Kom raskt i luften, men fick självklart pisk av en Fredrik som var "het".

Publiken var inte stor, men intresserad. Fenix hejarklack jublar när Peter S äntligen får ned flaskan.

Och visst gick det bra. Fredrik slutade på tredje plats efter att i semifinalen bli utslagen av slutsegraren Kristoffer Stenbeck och sedan vinna rejset om tredje pris Fredriks lärdon: Man är inte alltid bäst, även om man är ett naturbarn ;-). Fler bilder från hangtävlingen >>

Kristoffer går i mål framför jublande konkurrenter. rispallen. Tvåan Thomas Persson till vänster, segraren Kristoffer i mitten, Fredrik till höger.

Flygning (och försök till flygning) dygnet runt

Som avslutning på det här reportaget kan vi konstatera att man får rätt mycket flyging i Kåseberga i de allra flesta fall. Det går att vara väldigt allert, och till exempel vara uppe tidigt eller sent. Efter att vinden mojna i hangtävlingshelgen blev det väldigt svagt ett tag, och mulet väder utan sjöbris. Då hade vi passning dygnet runt, och gick en morgon upp kl 5 när det såg ut att kunna funka på sydhanget. Men vad Svetlana säger borta på Hammar, och hur det är på sydhanget kan vara två helt olika saker, så det blev en "bomkörning".

Sydhanget, måndag morgon kl 05.30. Nitlott vad gäller flygning, men en skön liten stunds balansering i svinottan. Friskt.
Några andra morgonpigga optimister balanserar ovanför rökeriet på bilden t h.

Dagen efter, på tisdagen, var det galet bra och alla flög som tokar större delen av dagen. Det var en hel del anhöriga på plats som passade på att flyga med som passagerare.

Mattias Joëlson med Kåseberga radarmast i bakgrunden, en våning ovanför Lennart Karlsson. Mattias igen, men denna gång är det vi som är ovanpå.

På tisdagkvällen var alla trötta, och vinden var inte tjänlig på kvällen. De flesta hade redan kastat in handduken och firade dagen med en öl i lägenheten. Men Stor-Hasse, Robert, Magnus Krantz, Björn och några till hade ännu energi för en stund till i luften och höll sig startklara. Och så gav Svetlana plötsligt signaler om rätt vind. Det var bara att pallra sig upp till Stenarna, och där var det PERFEKT, så bra som det bara kan bli på Stenarna en sen kväll i juli. Klockan var nio när vi kom i luften, och vi flög i en hel timme. Det tog slut ganska abrupt vid 22-tiden, och Robert var den siste som med ett nödrop räddade sig upp över hangkanten för att landa. Stor-Hasse tog fram kameran för att föreviga våra lyckliga nunor. Sedan kom en period med lite svagare vindar, och för oss däruppe i månljuset vid Stenarna blev kvällsflyget en Grand Final för ännu en fantastisk flygvecka.