Fenix återvänder till den spanska solkusten, denna gång tidigt i oktober. Vår värd heter naturligtvis Antonio Castro på Parapente Tropical.

15 piloter fick fyra och en halv flygdag, och även de allra mest oerfarna gjorde fina flyg i blandade förhållanden. Särskilt Granada-Alfacar bjöd på fantastiskt flygväder. Att kurva upp över tvåtusen meter och stanna uppe flera timmar var en barnlek. Några gjorde hyfsade utelandningar, Michael Andersson till exempel slog till med sin första riktiga distans och nådde över 15 km. Björn H flög drygt två mil, jagad av svarta moln med horn i pannan och fick ta tåget hem. Och visst var det bra med säkerhetsseminariet vi höll innan resan — det bidrog säkert till det skolboksmässiga reservkast som avslutade Lars M:s vådlig spiral, varpå han landade mjukt i en olivlund. Och om det blir brist på spanska oliver i Europa i vinter så vet ni vad det beror på. Det ligger en halv årproduktion i vissa svenskars skärmar. 

Starten på Alfacar ovanför Granada överst. Björn Svedemar, Antonio (framför Nils Westerberg), Ivar Gleerup, Jan Björenäs, Björn Berglund, Per Röstlund, Micke Sjöblom och Michael Andersson halvt utanför bild.

Daniel Edin gör sig klar för start. Vid videokamerastativet står Björn Hårdstedt.

Nisse eller Ivar sveper österut. Flera av resenärerna fick nu prova på riktiga termikflyg för allra första gången, och små tjut av gjädje blandades med rovfåglarnas pipande där uppe.

Aj så försmädligt att halka nedför berget när de andra stiger till väders (troligen Björn Svedemar, Micke Andersson. Jobba, jobba, jobba. Bara för att man är rookie behöver det inte betyda att man ska vara först ned.

Javisst. Så här ska det se ut. En räddning ute på platten, och sedan driva in i den skorsten av lyft som samlas över startberget. Starten syns till vänster mellan knäna.

Byn Alfacar ligger utsträckt mellan berget och motorvägen. Bortom motorvägen lilla vägen ned till Granada. Landningen ligger i bildens nederkant, men vem tänker på landning när det fortfarande stiger? Pip-piip-piiip!

Bertil Ivert håller sig också i skyn i evigheter. Men börjar det inte kurra lite i magen?!?

Marissa är inte att leka med i något sammanhang, och det inkluderar i högsta grad hennes matlagning. Om man ska ha en husmor, varför inte en som skriver kokböcker?! På lördagen blev det dags för veckans gastronomiska höjdpunkt (som vissa tjatat om i flera veckor) nämligen den gigantiska Paellan! Och då utdelades också Alhambra-plaketten – ett vandingspris för enstående insatser.

Årets självklara val blev Lars Myrgård, som bland annat givit namnet Alhambra nytt innehåll. En av de första dagen landade han först, packade ihop och gick och satte sig på en bar, som man alltid gör, och på frågan över radion vilken bar sa han Alhambra Bar, för det stod det på skylten utanför — det är bara det att så står det på alla barer runt Granada eftersom Alhambra är namnet på traktens stora öl, som i sin tur lånat namnet från den berömda moriska borgen. Dessutom hade Lars skickat en reservskärm i rätt tid efter en formidabel autorotation dagen innan.

Så slutade vår fantastiska resa till Spanien denna gång. Alla flög. De flesta flög riktigt mycket. Några gjorde sina första långa termikflyg. Vi hade tur med vädret, endast två och en halv dag gick bort pga olämpligt väder. Två veckor senare var flera grupper i Alicante utan att knappt kunna flyga alls. Inga skador, bortsett från några skrubbsår och ett i onödan gipsat knä (det var helt).

Det finns en film från resan som kan beskådas på Vimeo.

https://vimeo.com/48697234