Det här är hösten (1999) då vi inte har något vinschfält, för vi har blivit "utslängda" från Tvetaberg. Fördelarna med att inte ansvara för något vinschfält börjar dock bli alltmer uppenbara. Prognosen säger toppenväder i Åre. Packa. Dra. Flyg.

Åre är nog trots allt ett av Sveriges absolut häftigaste flygställen. Och den här helgen i oktober hade vi tur. Flyg både lördag och söndag. Prognosen lovade en bra lördag, och höll det. På söndagen tog vi första kabinen upp till Skutan och kom iväg nästan allihop. Även eleverna flög, och två blev klara med sin bergsbehörighet. Det är därför vi har en klubb, så vi kan coacha varandra till stordåd! Missa inte nästa resa till Åre.

Micke Aronson till vänster har flyttat till Frösön, och flyger ofta i Åre. Ring honom när du är på väg upp så får du sällskap. Lasse Myrgård till höger gör sig redo för att fixa bergsbehörighet. Med den gröna Valpen åker man upp till Hummeln.

Tuffa killar, med gradbeteckningar och brillor och allting. Det är Lars Rheborg och Jan Björenäs som gör sig klara för start på Skutan.

Stilstudie av Johan Kattilavaaras start från Hummeln.

Det blåste lite sydost den här dagen, så vi startade in mot ravinen på Hummelns ostsida.

Fullt spett, och gir åt vänster för att hanga upp i ravinen. Man kan hanga på kanten, men det är läskigt om man kommer för långt ned, vilket somliga fick erfara (dock inte Johan).

Ut från Hummeln, över kabinbanan och ned mot Draklanda, den avlånga gräsytan mellan järnvägen och sjön.

Nere på Draklanda såg Lars Myrgård och Jonas Brattberg allvarliga ut. Två flyg till och den eftertraktade bergsbehörigheten är biff!

Glitter i Åresjön. Vi har tagit kabinbanan upp till Skutan på lördagseftermiddagen. Det blåste lite för mycket för att starta på 1000-metersstarten, så vi lommade nedåt i backen. Några haltade ända ned till Hummeln, medan andra av oss lättade strax nedanför "stötta fyra", den första kabinbanepylonen nedanför toppstationen. Krister Edlund kom iväg först, och regerade hela fjället i nästan en halvtimme. Lagom till han föll ur steg en vit skärm med reklam för ett känt varumärke i optikbranschen till väders och tog över patrulleringen på samma plats. Här glider jag högt, högt över Hummeln i eftermiddagsglittret från Åresjön. Låångt därnere de andra Fenixarna.

På hemvägen skulle vi prova avrullningsvinschen som ett gäng medlemmar med Krister Edlund i spetsen byggt. Vi bestämde att göra ett försök på Orsa flygfält, som har stora gräsmattor i alla riktningar. Vi kom fram i skymningen efter en, hm, "snabb" resa ned från Åre och gjorde oss snabbt klara för drag. Johan Kattilavaara utsågs till testpilot och såg mycket sammanbiten ut inför flyget. Här gör sig Johan iordning medan Myrgård, Edlund och Björenäs flyttar vinschen till dragfordonet.

Och tänka sig att det fungerade. Först drog vi för löst i nollvinden, så Johan stod på öronen efter en heroisk språngmarsch. Men vid andra försöket kom han i luften och steg stabilt till 50 meters höjd, då en veklänk brast. Tur, skulle det visa sig, eftersom något ljushuvud gjort en ögla som låste releasen. Sedan blev det för mörkt, men Johan mötte samlad världspressen.

Av debaklet med med öglan kan man dra slutsatsen att det alltid finns detaljer att glömma och slarva med. Att identifiera de detaljerna innan något händer är nyckeln till säker flygning. Att vi missade denna gång berodde nog på att det var en sådan stress att komma i luften innan mörkret föll. Plus att det var många kockar. När vi packat ihop i mörkret blev det en skön resa med många sovande flygare i bilarna på väg tillbaka till Stockholm. När vi kom hem hade vi lyssnat igenom samliga 10CC-album åtminstone två gånger.