(Ursprunglig publicering i november 1997) I slutet av oktober 1997 reste en grupp skärmflygare från Stockholm till den spanska solkusten. Resan arrangerades formellt av Cirrus, som var den klubb i Stockholmsområdet som alla var med i på den tiden – den enda som inte hade hemliga invigningsritualer. Men instruktören som skulle åkt med på resan, Tomas Lund, blev sjuk och kallade in Pernilla Hammar som reserv. Någon funktionär från Cirrus såg vi aldrig till – klubben var på dekis 1997. Men det blev ändå en fantastisk resa (trots en bilkrasch) med bra flygning alla dagar. Och det gäng som reste trivdes så bra med varandra att de efter resan träffades och bildade Fenix Skärmflygklubb.

Det här är ett reportage från resan – det allra första reportaget som skrevs för Fenix webbplats som kom igång redan 1997. Det har genomgått en lätt redigering för nya fenixflyg.se.

Alfamar — Hang med havsutsikt

Parapente Tropical är ett skärmflygcenter som håller till på spanska sydkusten. Det här är höga starten vid Alfamar, som ligger en halvtimme väster om Motril där Antonio Castro har sitt flygcenter. Om man ska komma ända upp med bil får man ta bakvägen, inifrån landet på helt osannolika leriga och otäcka stigar. Fråga mig — jag körde en av VW-bussarna. Jag hade vägrat köra ned igen. Det var bara avskyvärt läskigt.

Eller också så promenerar man upp från framsidan. Vägen går inte att köra ända upp. Thomas Ericson och vår chaufför Niel kämpar sig upp på den här bilden. De brända olivträden vittnar om de vanligt förekommande buskbränderna som plågar den spanska sydkusten. Doften är fantastisk, kullarna är klädda med kryddväxter — rosmarin och timjan och en massa annat som fastnar i byxor och kängor och följer med hem som en liten kryddbod.

Från höga starten hände egentligen inte så mycket den här dagen. Inte särskilt termiskt. Ovan är jag på väg in över kullarna ovanför låga starten som ligger 250 meter över havet (den är numera stängd av en elak tysk markägare). Man kan svepa in över låga starten och hojta åt de tyska skärmflygarna på låga starten (som har knarkarlockar eller hockeyfrilla allihop).

Jag har starten strax under mig till vänster. Här finns finaklippor att hanga på. Det är ganska fräckt att hanga ovanför den hårt trafikerade kustvägen. Husen nere vid vattnet ligger precis ovanpå det riktiga hanget. Man glider omkring rakt ovanför solbadande tanter som drar ned handduken lite extra. Det lär ha hänt att en skärmflygare nödlandade i en tants swimmingpool.

Hav och himmel möts borta åt Algeriet till. Solen står lågt. Står det "Alfamar" på hjälmen?

Nere på det "riktiga" hanget hängde några av oss i flera timmar. Stefan Z höll sig ständigt en trappa ner. Ingen vet hur han bar sig åt, för han halkade inte ur, han bara flög två trappor under oss andra. På allra första bilden i artikeln ser man ett av de många moriska fyrtorn längs kusten. Det står på andra sidan den lilla viken med stranden där vi ska landa. Men inte än på ett tag.

Vi var några som testade hur långt österut på hanget man kunde flyga. Lite läskigt eftersom stranden nedanför hanget INTE inbjuder till landning. Här möter jag Krister, som var smart nog att vända i tid. Så inte jag. Vinden tog slut, och jag insåg att det skulle bli "nödlandning" nere på klipporna. Det funkade ändå ganska bra att trippa ned bland stenblocken, men HUR komma härifrån? Hanget lutar drygt 45 grader och är minst 100 meter högt, så det är bara att glömma att klättra uppåt. En dryg promenad över stenblocken väntar. Någon var snäll och kom och mötte och hjälpte mig att kånka grejerna sista biten till stranden där jag borde landat.

Granada-Alfacar — ett hav av oliver

Från bergen vid Alfacar ser man ut över ett hav av olivträd. Det var här vi provade på den första termiken under vår resa. Faktum är att det var den första termiken överhuvudtaget för flera av oss. Man flyger fram och tillbaka längs ett termiskt hang. Själv hade jag tur att komma iväg först, och sedan blev det lite blåsigt en stund, så jag kunde flyga runt över starten (något jag aldrig gjort förrut) och skrika glåpord åt kamraterna på marken. Oerhört härligt. Rekommenderas!

Sedan flyger man ut över olivträden, och som vanligt på sådana här ställen så finns det ett visst märke, en viss höjd man ska ha när man lämnar berget, för att garanterat komma fram till landningsplatsen. Olivträden är så små därnere. Som små oliver. Eller små gröna bomullstussar. Nedan är Krister på väg in mot landningen nere bland oliverna. Starten ligger till vänster upp påberget.

Sierra de Lujar, 1 800 meter över havet

Det här är toppen av berget Sierra de Lujar dit man tar sig i VW Synchro-bussar på läskiga serpentinvägar. Det finns två starter, en framför radiomasterna (1800 meter), och en lite längre ned. Bägge starterna syns på bilden nedan. Hängflygarna gör stupstart från branten mitt emellan. Grabbarna på bilden ovan är från vänster Marek, Håkan, instruktör Antonio, Stefan, Thomas, Sigge, Krister och Hasse. Björn finns bakom kameran.

Det släppte inte särskilt bra runt toppen. Istället fick man söka sig ned längs ravinerna där bergsdrakarna spottade upp heta luftbollar. Här har Krister fångat en och är på väg uppåt.

Höga, östra, starten på Sierra de Lujar. Framför antennerna. Lite läbbig start. Nästan ingen vind. Den som kommer fläktar ofta in från höger, så man får passa sig. Jag sneglar på Antonio, vår hårt arbetande instruktör. Han sliter för att ta oss till de bästa flygställena vid rätt tid. Men är det här rätt tid? OK, nu kommer en varm puff framifrån. Antonio nickar. Spring utav h-e.

Jäklar, nu kommer en sådan där vindby från höger i alla fall. Fett högerinslag, och jag har ännu fötterna på marken, springande i sprinterfart långt förbi point of no return. Kan inte avbryta nu, då typ dör jag. Pumpar bestämt ut inslaget samtidigt som jag uppskattar avståndet till träden på branten nedanför starten. Men Aspecten (Airea Aspect, min första vinge) är lika pålitlig som mammas julskinka. Jag lyfter lugnt och fint medan högersidan fortfarande är på väg ut. Bilden är tagen några sekunder senare, och jag har redan lyft upp i höjd med starten. Antonio pustar ut.

När vinden ligger stadigt från sydväst smiter vi ned 50 meter bort till västra starten istället. Marken är klädd med vassa stenar, men Antonio lägger ut stora nät som skyddar vår utrustning. Det ser lovande ut nu, och alla river och sliter för att få ut sin utrustning. Stefan får precis luft under fötterna. Förhållandena är nu idealiska. Hårde Hasse är lite skakig efter gårdagskvällenshårdkörning på Cantina La Luna, men han kommer ändås midigt i luften. Stefan syns ute till höger. Och där sticker Håkan. Och så kommer även jag i luften. Det är rejält termiskt nu, men inte så högt, och bara på några fås tällen. Hittar man dom så är det expresshiss till översta våningen. Här har jag just toppat blåsan ungefär 200 meter över starten (alltså på 2000 meters höjd över havet). Högre än så kom ingen av oss idag.

Jaha, och så ramlade vi ur då. Första riktiga stök-termikennågonsin. Synd att inte varions uppgifter stämmer, det hadevarit roligt att veta hur hårda blåsorna var. Men varje gångman snackade i Thomas gamla ångbåtsradio så fick varionspader och visade typ arton i stig och sådant där. Nu visarvarion knappt ett i sjunk, och kommer att så göra i åtminstoneen kvart, vilket är vad det tar att smörflyga ned till landningen.Det här är vyn inifrån cockpit. Och hur ser det ut framåt?

Jo, så här häpnande är utsikten när man ramlat ur termiken och hasar ned mot landningen, som på räls. Det gick att släppa handtagen, plocka upp picnic-korgen och duka på knäna, så stabil var luften. Landningen ligger i den torra flodbädden rakt fram. Det GÅR att flyga ända ned till havet, och den moriska borgen Castillo deFerro, men då får man sticka från toppen när man har lite höjd. Inte när man redan kämpat en stund för att komma upp igen. I dalen ser vi vad som antagligen är effekterna av EU:s jordbrukspolitik — plastinbakade frukt- och grönsaksodlingar. Man får ibland intrycket av att nästan hela spanska sydkusten är täckt av plast. Det ser ganska kul ut från luften.

Efter en dryg timme i luften landar jag i flodbädden, och käftar med de spanska rännstensungarna. Strax efteråt kommer Thomas Ericson in för landning. Bakom syns berget där vi startade, en dryg mil bort. I den lilla byn med de vita husen, San Carlos, finns en Taverna med kall öl och fantstisk espresso.