Natur- och kulturresa till Slovenien, del 2

slovenien26 01

Onsdag 26 september – Krigsmuseum och en ödla

Text: Björn Hårdstedt (ingen annan ville skriva om denna dystra dag)

Hur kul är det att vakna upp till denna utsikt? Där borta till höger ska normalt bergen synas på vilka man åker "spårvagn" västerut, ända in i Italien och kanske tillbaka. Nu: en enda dimmig misär. Vi försöker muntra upp oss genom at hetsäta de goda ostarna och salamiskivorna som serveras till frukost på Jelkin Hram. Vår värd och guide Klavdij deppar ikapp med oss, och har inga överraskningar i rockärmen vid briefing denna gång. Vi beslutar oss för en lokal kulturdag, men besök på krigsmuseet i Kobarid, den lilla staden nere i dalen.

slovenien26 02

Det är helt fasansfullt vilka excesser som pågick här när förra seklet var ungt, och frontlinjen böljade fram och tillbaka just här. Första världskriget känns helt ok att ha missat. Efter att ha tillbringat två timmar på museet, och lärt oss "50 ways to kill thy neighbor" tumlade vi ut på en duggregnsvåt gata och hittade en restaurang där det serverades tvivelaktiga pizzor. Så nära Italien och ändå så långt bort.

slovenien26 03

Staden är vacker men folktom. En liten idyll under de låga molnen.

slovenien26 04

Jag kände att det vore skönt att röra lite på mig, och valde att promenera upp till Drežnica. Regnet hängde i luften, men med schyssta kläder hoppades jag kunna ta mig de 400 höjdmetrarna upp till byn där vårt hotell ligger torrskodd, via en genväg – en grusväg byggd av italiensk militär i samband med WW1.

slovenien26 05

Det är väldigt vackert, och lantligt idylliska vyer blev en del av belöningen för den sportiga inställningen.

slovenien26 06

En söt ödla stannade till för att hälsa.

slovenien26 07

Och här är det vara en kilometer kvar. Monumentet över byns fallna under WW1 står tvärs över dalen. Jelkin Hram ligger alldeles till höger nedanför kyrkan. Och roligare än så här blir det inte på onsdagen. Torsdagen ser inte värst mycket bättre ut. Kanske lite uppehåll på eftermiddagen, men knappast flygväder. Vi äter kvällsmaten med god aptit och gör slut på hotellets förråd av premiumvin, även kallat "tolv-euro-flaskorna". I fortsättningen får vi nöja oss med "tio-euro-flaskorna".


Torsdag 27 september – Dantes Inferno

Text: Hans Eklund

Ännu en dag av bitterhet och grämelse. Kvastar av moln blåste upp genom dalen mot Drežnica. Inte ens de plastinpackade croissanterna kunde glädja oss. Något måste göras. Jag gick och kollade med Paolo (Klavdijs far) vad han trodde om diverse fort från första världskrig att titta på, och han rekommenderade snabbt ett ställe som heter Kolovrat samt ett efterföljande besök i ravinen ovanför Tolmin. Sagt och gjort – vi packade in oss ett gäng i en av bussarna medan ett annat gäng äntrade en annan buss f.v.b. till ett italienskt köpcentrum (vi andra tyckte det lät lite för crazy vågat för oss). Nåväl, bussen gick rakt upp i molnen.

slovenien27 01 

På vägen upp i molnen körde vi om blöta cyklister. De kändes ännu mer crazy vågade. Snart steg vi av i spöregn uppe i molnen och tog snabbt skydd i den italienska ställningen Kolovrat (som tydligen ska betyda spinnrock) från 1917, beläget högst upp på en bergstopp.

slovenien27 03

Det krävs inte så lång stund av smygande i gångar och värn för att inse a) att i januari är det här en ganska otrevlig plats för en stackars indelt soldat och b) att krig är överskattat rent allmänt.

slovenien27 02

Här dog unga män bokstavligen i drivor för ett par generationer sedan.

slovenien27 05

Hasse och Stefan är lite tagna i dimman på fortets topp.

På eftermiddagen åkte vi ned från berget på vindlande hårnålsvägar och när vi kommit under molnen såg vi plötsligt Tolmin, komplett med sockertoppen vi flög över i måndags.

slovenien27 06

En stund senare befann vi oss i entrén till Triglavparken, med den berömda Tolminravinen. Först tog vi det säkra för det osäkra och grundade med en rejäl slovensk lunch.

slovenien27 07

Därefter bar det av in i Tolminravinen. Normalt betalar man inträde men idag var det så riskabelt så det var gratis. Det myckna regnandet gjorde att det var stor rasrisk och vi blev rekommenderade att hålla oss på bilvägen runt ravinen och inte gå längst ned längs floden. Så vi gjorde just det. Det är en märklig ravin, djup som fan.

slovenien27 08

Det är kanske därför bron som korsar den, hundra meter ovanför botten och Tolminkafloden, kallas djävulsbron. Att stå på den inte helt toppfräscha träbron samtidigt som en bil kom och fick plankorna att hoppa upp och ner kändes uppfriskande i brist på flygning.

slovenien27 09

I alla händelser nedsteg vi till botten och såg det så kallade Björnhuvudet, ett stenblock som kilat fast sig mellan ravinens väggar och suttit där nån miljon år. Eller så. För proportioner: lägg märke till Hans Klasén på utsiktsplattformen uppe till vänster.

slovenien27 10 

Dante Alighieri skrev Den Gudomliga Komedien för jättemånga år sen. Idén till Dantes Inferno skall han visst ha fått efter ett besök, i början av trettonhundratalet, i ravinen och dess grottor. Här är vi, så långt vi vågade utan ficklampor, inne i Zadlažka Jama (Dantes grotta). Stefan Och Björn B vaktar vid entrén så vi säkert ska hitta ut igen. Infernots nionde och nedersta krets beskrivs så här: "Förrädarna mot sina nära och vänner är fast till knäna i en frusen sjö, landsförrädarna till midjan, förrädare till sina gäster till halsen och de som förrått sina mästare är helt infrysta i Cocytos is. Judas, Brutus och Cassius tuggas levande av Satan som är fast i sjöns mitt." Ja, det var väl där vi var men vi tyckte det var betydligt trevligare än så.

slovenien27 12

Dantes grotta var inte den enda vi besökte. Längst nere vid älven fanns gångar huggna ur bergssidorna, ibland i form av tunnlar strax ovanför vattennivån. Det var himmelsk vackert, men vi började få ont om tid. Vi hade lovat att vara tillbaka vid bussen efter den rekommenderade en och en halv timmen (vi trodde vi hade gott om tid – jag menar, hur mycket kan det finnas att se i en slovensk nationalpark, egentligen?). Det tog oss istället tre timmar att återvända till parkens entré, lyckliga och i betydligt bättre väder än när vi lämnade den.

slovenien27 11

Himlen stod ibrand på kvällen (kanske ett löfte om bättre väder imorgon?) när vi återvände till Dreznica för ett uppiggande glas "košutnk" – det lokala örtbrännvinet. Det är ungefär som sportdryck. På Slovenska.


Fredag 28 september – äntligen i guld-STOL

Text: Stefan Fagerholm

Denna dag bjöd äntligen på flygning på Stol-ridgen – den långa bergsrygg med start på över tusen meter, som sträcker sig bort i riktning mot Italien och som är ett av skälen till att man tar sig hela vägen från Sverige till flygområdet runt Kobarid.

slovenien28 01

Att ta sig upp på Stol är ett äventyr i sig själ. Det finns två vägar upp till starten på Stol, den ena går upp på baksidan av ridgen, den vägen är dålig och tar tid. Vägen på framsidan är väldigt dålig och tar väldigt lång tid, så det är denna väg vi tar idag.

slovenien28 03

Väl på plats kan vi konstatera att det är snett, blåsigt och byigt. Så det blir allmänt spatserade och fotografering på toppen, eller ett bättre ord är nog platå. Stort är det i alla fall. Några av oss drabbas av överslagshandlingar – börjar gömma varandras flightdeck eller fotografera blommor.

slovenien28 02

Rätt som det är blir det fart på starten. Nicole Fedele – ”1st lady - FAI EUROPEAN CHAMPIONSHIP”. Rullar ut sin Icepeak 6, startar och flyger i väg. Från marken tyckte jag det såg läskigt råddigt och allmänt otrevligt ut. Men efter ett tag har hon kurvat upp sig en bit och försvinner in i ett moln för att strax komma ut igen. Jag är fortfarande väldigt glad att jag står på marken. Dock finns det en bland oss som inte längre kan tygla demonerna i sitt inre. Vad vi har missat när vi tittat på Nicole är nämligen att Fredrik 500 gjort sig klar för start. Fredrik startar och hangar och kurvar sig upp, sen ser vi inte så mycket mer av honom utom då han väljer att ibland besöka oss och skrika uppmuntrande ord från ovan. Mattias, Irving och Björn H följde strax Fredriks exempel, och efter någon timma var hälften av gänget i luften. Tjoande och hoande med varandra.

slovenien28 04

Björn H orkade med en knapp timme i skumpig luft innan han blev sugen på en paus. Han gör många tappra inflygningar för topplandning innan han får erkänna sig besegrad av lyftet framför starten och (efter tips från Klavdij på radion) landar på platån ovanför.

slovenien28 09

Sedan gick Björn runt och småmyste på ett opassande sätt bland dem som inte riktigt vågat starta ännu. Men fler kom iväg nu.

slovenien28 07

Stor-Hasse lägger ut sin nya fina vinge. Klicka här för en filmsnutt på Stor-Hasses start.

slovenien28 05

Stig är ny men redan hängiven pilot som flög väldigt fint och disciplinerat.

slovenien28 08

Efter ett tag börjar folk dimpa ned. Fredrik var den ende som lyckades ta sig hela vägen till Kobarid. För oss med lite enklare tyg och inte riktigt samma skills blev det knepigt att ta oss över den sista kullen. Vi körde fast i motvinden och landade nere i dalen, i Robič halvvägs till Kobarid. Några andra valde att följa med vinden och landa vid campingen i Podbela.

slovenien28 06

Dom flesta av oss är väldigt sugna på ett andra flyg, vad vi inte vet är att det är vind vridning på gång. Klavdij försöker skynda på oss via radion, men som den skock får vi är, går inte det så bra. Det blir hugsexa om platserna i bussen. Nästan alla som ville upp, kom med. Väll i bussen blir vi medvetna om vindens planer. Så när vi anlände Stoll kastar sig alla ut och startar så fort det bara går. En av våra tappra krigare kom dock inte iväg tid. Vinden vände och den långa bussresan ner blev ett faktum. Vi som han iväg belönades med ett alldeles underbart långt ned flyg. Några hade missat att det bara skulle vara ett ned flyg och dom hade det ännu roligare.

 

Lördag 29 september – vi sammanfattar

Text: Björn Hårdstedt

Veckan avslutas i hällande regn. Några av oss åker med en av Klavdijs chaufförer norrut, in i klyftorna längs Soča-floden på väg mot Bovec och den enorma Triglavsi nationalpark som omfattar hela nordvästra Slovenien. Vi följer gränsen mellan de stridande parterna i första världskriget, och här kan man visst inte gräva någonstans ens för att planera en tulpanlök utan att köra spaden i gamla vapen, hjälmar och uniformspersedlar. Eller likdelar. Vi kliver av vid Kluže-fortet som mirakulöst överlevde förstörelsen under kriget. Det är nu en slags museum och minnesmärke, der det visar sig att vår chaufför har gift sig här.

slovenien29 02

Vår avslutande bild sammanfattar veckan på ett lakoniskt sätt. Vi var ofta under jorden men ganska glada ändå. Hans och Stefan har förstånd att uppskatta ett schysst krigsmonument, som här en kombinerad 150 meter lång transporttunnel och skyttegrav med fuktiga gångar ut mot skyttegluggar i bergssidan från vilka man kunde ösa eld och förstörelse mot dem som kom på vägen norrifrån i det smala passet. Det blev inte mer flygning för oss i Slovenien denna gång, men nu hittar vi i alla fall hit och hoppas på bättre tur nästa gång.

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.