Lördag på Långtora

Förväntningarna var stora när ett trettiotal skärmflygare anlände på lördagsmorgonen för att äntligen ta reda på vad de där plastraggarna på Långtora egentligen håller på med

Vi ser ju ibland ett och annat släp norr om oss men vet inte mycket mer. Dagen innan hade jag frågat en segelflygande kollega om han ville prova ett tandemdrag men han avböjde mycket vänligt med motiveringen "man ska inte leka med säkerhetsutrustningen". Dagen inleddes med en ordentlig briefing om hur dagens flygövningar skulle gå till för att undvika plast- och tygsallad (segelflygplan norrut, flygskärmar söderut!) och därefter blev vi indelade i glada grupper med olika starttider.

Stockholms Segeflygklubbs "Mission Control" visade sig vara inrymt i en pålitlig Scaniabuss som med ett betryggande dieselmuller hasade sig ut till flightline. Ingenjör Wallström utbrast förtjust att det minsann var hans gamla skolskjuts och det kan nog stämma för det stod nåt om Sörmlands lokaltrafik på sidan. Eder Skribent trodde han återsåg en av barndomens ljusblå bussar från Mälaröarnas Omnibus AB men Ingenjören hade nog rätt. I vilket fall hade den där rätta rödspräckliga sammeten på sätena - ni som var med innan galonåldern vet vad jag menar.

Vad som slår en väl ute på fältet är att banan är mycket kortare än man kunde tro - runt sexhundra meter; inte mycket att få upp ett bogsersläp på men klubbens bogserflygplan klarade det galant. Super-Cuben hade visst fått "Animala Stenciler" och Piper Pawneen är väl rätt krallig redan från fabrik tror jag. Klubbflottan baxades ut till banänden och därefter sköts skärmflygarna en efter en ut i omloppsbana runt Långtora och återkom med det ena leendet bredare än det andra. Vi hade inga mentometrar med oss men det verkar som att segelflygarna i tandemselar tjöt nästan ännu fler decibel än vi men det kan ju bero på att man åker nedcabbat i skärm så akustiken är bättre. Magnus Ö fick sig snart en riktig tvättmaskin med "Larry" Hagman bakom spakarna i en hårig aerobaticmaskin. Vi andra stod på marken och fick se the whole shebang; looping, roll, hammerhead och spin. Personligen hade jag nog valt bort bunten  - utvändig looping med inverterad ingång, bokstavligen hårresande. Eller "upplyftande" beroende på vad man föredrar - eftersom jag hade ätit frukost en stund innan. 

I alla händelser blev det efter ett antal timmar dags för Eder Skribent att kallas till rakning: "Du är för lång för de andra kärrorna så du får ta Petter Zäta". Jag tittade upp och där stod hon, klubbens moderna superskepp DG1000, näbben högre och åtskilligt större än de andra missilerna, tillverkad i framtidsmaterialet äkta Plastic! Första intrycket var en korsning av Concorde och Battlestar Galactica där hon satt och ruvade hotfullt bakom de andra planen (se här hur man bygger ett slikt luftfartyg:  http://www.dg-flugzeugbau.de/flugzeug-bauen-e.html ). Att ta på räddningsskärmen var välbekant för en skärmflygare, som att klippa in sig i vilken åttiotalsutrustning som helst men det blev värre när man skulle ned i sittbrunnen. Grundtipset för den pilot som har ett sidoförhållande på nästan 100/200 är att häva sig in baklänges med röven först och sedan svinga inre benet över instrumentpanelen för vidarebefordran utom synhåll in i nosen, ungefär som när Zorro sitter av Tornado fast tvärtom. Väl på plats och inspänd sitter man till slut som en smäck i alla fall. Bakom mig äntrade flygläraren Peder och när han stängde sin del av huven kunde jag svära på att jag hörde ett väsande bakom mig: "Do not underestimate the power of the dark side, Luke". Checklistan drogs och sen var vi iväg. Peder plockade fram första blåsan och överlät sen till Eder Skribent att passa butiken. Den följande timmen tillbringades med trivsamt termikgnetande och dito samtal om flygning i allmänhet och skärm- och segelflyg i synnerhet.

Peder berättade att den DFS Olympia (konstruerad 1940) och Grunau Baby (1930-talsmaskin med öppen sittbrunn - var det en sån Alice Babs flög i "Örnungar", anyone?) jag sett hänga under hangartaket ibland plockas ned vid högtidliga tillfällen för att få smiska molnbas (jag kunde tydligt visualisera Peder med gentlemannamässig mustasch, i skinnhuva och dito -rock, samt rak pipa stoppad med Borkum Riff, svärandes över svårigheten att få tag på tjänliga stormstickor samtidigt som han ledigt manövrerar Babyn mot såväl högre som högsta höjd bland omgivande CB Cool )

Efter en bra stund av kurvande både med och utan sällskap av andra kärror hörde jag ett gnolande bakom mig och jag tolkade det som att jag skötte mig någorlunda där framme men alldeles för snart var vi tvungna att återvända till Långtora. Ju närmare vi kom marken desto mer ökade arbetsbelastningen i den allt mer svettiga framsitsen. Peder satt nu och sprutade ur sig instruktioner från baksits: "Kurva ner vänster (de kurvar tydligen alltid ner i vänstervarv, di där segelflygarna), ut på medvinden nu, halv broms, driv inte in mot fältet, baslinje NU, in med bromsen, final NU, flyg rent!, faarten...FARTEN!, full broms så snart vi är över fältgränsen!" (ser ni rubriken "Klantig Kassör stallade under sväng till final - tog flyglärare med sig ned i hålet"?). Jag hade blicken stint rakt fram och broms- och styrspak i vardera handen när jag hörde Peders röst dämpat från utsidan: "Du kan låsa upp och komma ut nu - gratulerar till din första segelflyglandning!"

Stort tack till Stockholms Segelflygklubb, Jenny och Sofia och alla som ställde upp och gjorde det här till en genuint skitkul dag. Det här var inte sista gången!

För övrig referensinformation om segelflyg, se: http://www.youtube.com/watch?v=1aK3XL8Jd2A

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.