Årets Åre-resa blev ingen höjdare man kommer att tala om i generationer. Men medan årepiloterna pillade sig i naveln och väntade på att bättre väder skulle komma av sig självt, lyckades Fenix fixa en fin flygdag mitt emellan stormen och regnet genom en taktisk förflyttning. För det var inte i Åre utan en bit bort, i Trillevallen på berget Välliste söder om Undersåker som det hände.

Irving flyger i Trillevallen

Det blev en konstig almanacka i år. Påsken tidigt i mars, och Kristi Himmelfärd därmed så tidigt att den krockade med Valborg. Fenix åker till Åre vid Valborg numera, men i år borde vi egentligen ha varit där en vecka idigare, för då var det galet flygbart hela veckan. Nu kom vi istället till i och för sig vackert väder med sol och till en början skönt väder nere i byn. Men uppe på skutan blåste det 20 m/s, och inte ens kabinbanan gick. Till en början njöt vi, tidvis i shorts och kortärmat, på Skysports veranda.

Sola på Skysports veranda

Men efter ett tag grävde sig den starka kalla vinden ned ända till Åresjön, och det var inte så najs längre. Vad gör man i ett sådant läge? Vi var massor med fenixar uppe, varav ganska många för första gången. Ve och fasa, att få ett första dåligt intryck av Sveriges Skärmflygcentrum # 1. Det vore inte bra. Så vi veteraner vände på varje sten. Vad finns det för alternativ när det blåser apa i Åre? Vi kollade med ortsborna, och Larsa Jonsson kom med några användbara tips. Ett av dem var Trillevallen. Det är ett skidområde som ligger i sydostlig riktning, på berget Välliste. Det är berget bakom Renfjäll, sett från Åre.

Trillevallen vätter mot syd och sydost, och det passade perfekt med de vindprognoser som rådde. Problemet var bara att det var våg, och när det är våg med så höga maxvindar kan den gräva sig ned och sopa små skärmflygare långt in i Norge om den är på sådant humör. Vi var tvungna att vänta ut vågen. Under tiden råddade vi med ansvariga på Trillevallen. Jovisst, om det blev flygbart var vi välkomna. Liftarna gick inte längre, och det var ganska kexig snö att vandra på, men de skulle kunna skrämma upp några skotrar åt oss, för att komma upp på berget.

På torsdagkvällen 1 maj såg det bra ut. Imorgon skulle det nog lugna ned sig. De flesta av oss gick till sängs tidigt och i bra skick. Några andra firade arbetets dag sent och med eftertryck.

Klockan ringde tidigt och allt stämde. Vi hade haft som nödplan att hyra islandshästar på Åre Ridcenter, men nu såg det ut att bli flygning. Vi beställde skotrar och packade. Larmade alla genom telefonsvararen och skickade sms kors och tvärs. Alla var SJUKT flygsugna. Däribland tre som var på bergsbehörighetskurs. Av vågen syntes intet. Tvärtom var himlen dekorerad med cumulus av obskyra typer, alla dock med tydligt markerade undersidor och hyfsat väldefinierade toppar. Skulle funka. Ingen ska behöva backa till Norska havet.

Robert åker upp på berget

Kvart i elva kom vi fram till Trillevallen, och på minuten kom två mullrande snöskotrar glidande. Stor-Hasse, Stefan F och Robert N var bland de första som åkte upp.

Skoterresa upp på fjället

Stefan startade och var i luften en stund, men landade sedan med en rapport om att det var "livligt" i luften, och branta landningar. Hmm... Skotrarna fortsatte att mata upp folk på berget. Vi gick runt och bedömde landingen med eleverna före uppfärden.

Starten

Nu blev det Stor-Hasses tur att starta. Stefan hade halkat ur lyftet efter att ha startat ganska långt ned i backen som en försiktighetsåtgärd. Nu prövade vi att starta aningen högre upp. Tjong, Stor-Hasse skjöt som en missil rätt upp i luften. Men utan att skutta alltför mycket, och uppenbarligen utan problem att penetrera (hålla farten mot vinden).

Stor-Hasse flyger

Nu blev det en väldig fart på startplatsen. Alla startade med korta mellanrum, och det var bara så ljuvligt i luften.

Flyger i Trillevallen

Nu började ryktet gå i Åre om att något skumt pågick i Trillevallen. Men några vägrade fortfarande tro att flygning var möjligt utanför byns gränser. En känd Åre-profil (poet och seglare) rådde en Fenix-pilot som missat alla meddelanden att stanna hemma eftersom "det nog blåste för mycket", vid en tidpunkt då vi redan flugit en timme. Andra i Åre blev nervösa, och det började ringa i våra mobiltelefoner, till den grad att det blev besvärande på starten. Men vi svarade självklart och kunde inte säga annat än: KOM HIT FÖR F-N! Och det tog bara en halvtimme så kom en karavan av namnkunniga flygare från hela Sverige. Det var ju Sverige Cup-tävling i Åre, men den hade blåsts av för dagen. Snart fanns det acropiloter i luften.

Pål svänger

Vi flög i flera timmar. De som höll på längst var bergseleverna Viktor & Viktor och Irving. Förhållandena var egentligen utsökta. Om man bara aktade sig för att klida bakåt över Vällistes krön, utan höll sig en bit i framkant, var det inga problem med framåtfarten. Man behövde inte ens trampa speed. Yttre A-linorna kom däremot till god användning, för det lyfte väldigt bra. När jag prickade av moment på elevkortet med en av bergseleverna efteråt, frågade jag utan att tänka om han dragit öron, och fick en skeptisk blick som svar. Jodå, här hade det dragits öron så fingrarna nästan domnat.

Viktor framför Ottfjäll

Det gick att jobba sig framåt och sedan flyga ut över fjällvidderna söderöver strax under molnbas utan att knappt förlora en höjdmeter, för det var sug i molnen. En smula mer sol, och man hade kunnat vända och ta ett medvindsben över Välliste och Renfjäll, korsa Åresjön och sopa in på Draklanda på ett rent fräckt sätt. På bilden ovan ser man Ottfjäll i bakgrunden. Det är "nästa fjäll" söderöver, som är ganska populärt bland segelflygare för de fina hangen runt berget.

Hasse landar efter X timmar i luften

Några landade i backen, medan andra flög ned till parkeringen och vilade en stund. Det var faktiskt ganska ansträngande flygning, med hårda stig och sjunk, dock utan att det var turbulent eller obehagligt. Men man blev ändå trött och det var skönt att vila en stund.

Svante och Viktor kollar

Men de flesta blev snart flygsugna igen, och skotrarna fortsatte att köra, för 50 kr turen, långt efter den utlovade tiden. Vinden kom och gick. Ibland blev det ganska lugnt på starten, men ute i luften kunde det trycka på ganska bra. På det hela taget var det dagen som räddade Fenix Åre-resa 2008. En enda dags flygning, mot alla odds. Så lite är skillnaden mellan fiasko och succé i den här branschen. Vi åkte hemåt med breda flin i våra rosiga nyllen. En fest väntade på kvällen och vi hade flugit. Roligast hemma i Åre var att Lars Hedström var alldeles exalterad över att vi flygit, besjälad som han är av att alla skärmflygare ska få positiva minnen med sig från besöken i Åre. Yess, denna gång också.

Viktor framför Välliste

Morgonen efter festen regnade det och var helt bedrövligt. Vi hade, i alla avseenden, fångat dagen.

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.