Det blev en blåsig helg den 16–17 februari. Och söndagen präglades av revanschlusta efter lördagens floppvinschning. Prognoserna under fredagen sade att det inte skulle bli någon vinschning, men när vi hade gruppsamtal med teamet på lördagmorgonen blåste det 1 m/s på Bromma med snarast vikande tendens. Och som Mäster Olof uttryckte det:
– Det vore tjänstefel att inte åka ut på den noteringen.

Självklart ökade det så fort vi kom ut, och TurboTor fick ett klassiskt baklängesflyg så vi packade ihop kvickt.

Färden gick mot Sätrastrand efter en intensiv dialog där fältteamet samtidigt pratade på telefon med åtminstone två–tre hjälpredor som studerade dataskärmarna hemma. Men väl uppe på berget pendlade vinden ganska brutalt mellan 4 och 9, och det är inte en bra förutsättning. Tricket på Sätrastrand är ju att inte bara starta och hålla sig i luften, utan även ta sig över trädridån mellan starten och landningen om man börjar tappa höjd. Annars tvingas man ta en ganska hårig landning på klipporna ned mot sjön – eller så står valet mellan träden och en simtur. Det här kan vara kanska nervöst när vindens styrka växlar mycket och snabbt. Det blev balansering och korvgrillning istället, och avslutning på Café Lyran.

På söndagmorgonen såg det däremot bra ut för Sätrastrand. 250 grader och 7 m/s såg mycket lovande ut. Eftersom prognosen såg stabil ut tog vi sovmorgon och var ute vid Sätrastrandsbadet vid halv tolv.
Vinden var frisk men kom från perfekt riktning och vi fick en sällsynt bra balansering. Djuro verkar ha tjuvtränat hela vintern och framstod närmast som Fenix eget svar på Mike Küng när han hoppade som en alpget på bänksäten och dito ryggstöd.

Iblande friskade det i så man fick sig en liten flygtur på absolut lägsta höjd. Olof och undertecknad satt och fikade när plötsligt en jättepippi som förmörkade himlen närmade sig: Is it a bird? Is it a plane? Neeej, det är Havsörnen!!! (jag vet att havsörnen är en fågel men ändå..).

Nåja, så enorm var den kanske inte – det var nog en fjoling. Senare kom en gentleman fram till oss och berättade att han sett en pilot braka in i en trädkrona för runt ett och ett halvt år sedan. Vi skyllde naturligtvis reflexmässigt på Cirrus. Han tillade även att han höll på att konstruera en tramphelikopter som skulle arbeta efter nya och revolutionerande principer som han dock var förhindrad att avslöja i detta kritiska skede men det var nåt aerodynamiskt iallafall. Hursomhelst ska han komma ned och dema den när den är klar.

När vi balanserat oss trötta så blev det även denna dag korvgrillning i solskenet som blev allt varmare. Vid det här laget hade det börjat mojna och Per Suits försvann upp mot berget muttrandes att det fick vara nog med balansering nu – här ska flygas! Per blev Trailblazern alla väntade på (tänk vad svårt det är att starta när ingen går först...) och plötsligt syntes ett litet pärlband av piloter kämpandes uppför stigen med tunga ryggsäckar; själv höll jag på att få hjärtflimmer halvvägs – det behövs verkligen en rulltrappa där.


Dagen avslutades sålunda med att det gjordes ett antal fina flyg från toppen där alla, nybalanserade och alerta, gjorde snygga starter med schvung och bravur. Ja det var väl nån som råkade lägga skärmen i ett träd men han rehabiliterade sig senare.

Vintereftermiddagen började, när vinden lagt sig, mer och mer likna en mild vårkväll och alla enades om att vi rätt och slätt hade haft gammalt hederligt skitkul.

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.