Ingaröhanget äntligen erövrat

En dröm går i uppfyllelse, och jag minns en annan som gjorde det för 22 år sedan

Av Björn Hårdstedt. Foto: Björn och Gustav Hagberg

Det finns drömmar man har, som man inte är säker på om de någonsin ska gå i uppfyllelse. Drömmen kanske är avhängig omständigheter som man inte själv kontrollerar. Eller så kanske man inte längtar tilllräckligt starkt för att anstränga sig, för att vara på rätt ställe när möjligheten öppnar sig.


Mitt foto av Columbias landning 1981. En dröm var uppfylld.

Lördagen den 1 februari 2003 korsades två sådana drömmar jag haft. De for förbi varandra helt flyktigt, för att aldrig mer mötas. En hade redan gått i uppfyllelse, för hela 22 år sedan. Vad som hände den här morgonen var att föremålet för min uppfyllda dröm skulle störta från himlen i en skur av gnistor innan jag ens fått i mig morgonkaffet. Bilderna jag tog ute på Edwards Air Force Base i Californien när den allra första rymdskytteln Columbia landade efter sin jungfrutur, har jag fortfarande kvar. En av dem ser du till höger. Drömmen att en gång få se ett riktigt rymdskepp flyga var uppfylld – drömmen som jag närt ända sedan jag limmade ihop byggmodeller i pojkrummet i Jakobsberg. Rymdskytteln jag byggde hänger fortfarande på min vägg. Den har packats omsorgsfullt vid varje flyttning, tillsammans med alla de andra flygplanen och rymdraketerna. Drömmen att själv flyga, den fanns kvar, blev verklighet långt senare, och ingår nu som en självklar del av min organism.

Drömmen som skulle komma att uppfyllas den här dagen går ett par tre år tillbaka. Jag hade hört en legend om ett hang vid havet. Långt som en drakes svans, och högt som dess rygg, och med vatten framför sig, djupt som drakens mullrande eldsprutande röst. Men inte så avlägset. Någonstans vid Ingaröfjärden i Stockholms skärgård skulle det ligga. I början av mars 2001 gav sig Fenix fältteam ut på spaning efter det där hanget.

Vi körde kors och tvärs på hala grusvägar, och frågade ortsbefolkning om vägen. På många håll satt "Privat väg"-skyltar, vilket vi fick veta beror på att sportfiskare och badgäster annars täpper igen vägarna på somrarna. Vi letade i Björkvik–Klacknäset, på Ingarölandets sydostliga spets, och hittade några fjuttiga klippor. Vi arbetade oss därefter norrut. I Mörtviken började klipporna bli höga, och efter vad som kändes som en evighet på kringelikrokiga vägar klev vi ur och tog oss till fots upp på det som nu blivit ett berg. Det var mulet, men luften var klar och frisk. En skön sydvästvind blåste rätt på berget och därnere låg is av något slag.

Vi promenerade över stock och sten. I en ravin hittade vi ett litet öppet ställe som möjligen skulle kunna kallas skärmflygstart, men inte en bra sådan. Vi promenerade i skogen bakom berget, och problemet var att hela berget ned till vatten verkade vara privat tomtmark överallt. Var skulle vi kunna hitta en start? Vi kom ju inte ens upp på bergets topp…

Men rätt som det var, tog husen slut, eller rättare sagt, de låg en bit in från bergets brant. Senare såg vi på kartor att den privata tomtmarken inte längre gick ned till vattnet, utan att en allmänning sträckte sig uppför berget och en bit över krönet. Själva hanget, inklusive eventuella startplatser, låg här alltså på allmänning. Våra hjärtan började slå ännu kvickare när vi nu klättrade upp mot bergskanten och ett hänförande panorama öppnade sig framför oss – Ingaröfjärden, Ägnö med Napoleonviken en bit bort, sedan Erstaviken och Tyresö-Brevik-halvön med Klövberget. Vi följde trätrappor ned till en liten hamn med bryggor, och kunde konstatera att isen inte bar. Den var söndersaltad och kexig. Någon möjlighet att landa på fast mark fanns heller inte. Det var klippor rätt ned i vattnet åt båda hållen. Vi fortsatte istället upp längs andra trätrappor på vårt fortsatta stigfinnande. Och nu blev det bara bättre. Här fanns flera bra tänkbara starter. Vi försökte klura ut var vi var någonstans, för vi hade ingen bra karta med oss, och eftersom berget tog slut vände vi tillbaka till bilarna.

Isen smälte och det blev inga fler besök till Ingarö den vintern. Men vi läste nu på, och hittade en väg som troligen skulle leda fram till den där starten vi hade hittat. Vi började inse att hanget var av episkt format. Kartor och besök med båt under sommaren fick oss att inse att hanget är nästan två kilometer långt längs en rak sträcka utan bukter, och mellan 40 och 60 meter högt hela vägen. Nästa vinter gjorde vi en ny rekognocering, och sprang nu rätt på platsen vi promenerat en timme till. Men någon is blev det inte, så även den vintern var körd. Vi bekantade oss dock med den nyfikna lokalbefolkningen.

Ingaröhanget från Ingaröfjärdens is

Fimbulvintern 2002–03 inledde med minus 20 grader under hela jul- och nyårshelgerna, och isar frös i en rasande takt. Vi flög på Klövberget 22 december, vilket heller inte varit möjligt på två år, och tysta talande blickar börjde nu riktas mot Ingaröfjärden. Erstaviken frös veckan efter nyår, och Ingaröfjärden borde följa några dagar senare om det fortsatte vara kallt, enligt de oskrivna lagarna för i vilken ordning skärgårdsisarna fryser. På Trettondagen åkte jag långfärdsskridskor över Ingaröfjärden och kunde konstatera att isen bar. Bilden ovan togs den dagen rätt in mot flygområdet. Starten syns som en vit fläck ungefär en fjärdedel in från höger.

Nästa lördag, den 11 januari, blåste det sydväst, och vi gav oss till Ingarö. Men det var alldeles för hårt och byigt för att någon säker flygning skulle kunna vara möjlig. Vi lade istället ned mycken möda på att göra startplatsen i ordning. En död och vacker men väldigt olämpligt placerad tall fick smaka sågen. Nu hade vi en perfekt start för den dag som vädret stämde, men det började kännas lite hopplöst att det inte gick att hanga nu när isarna låg så fina. Antingen blåste det för lite, eller också för mycket, vart vi än åkte. Backglidningar från vinterhang började vi tröttna på. Vi blev alltmer otåliga. Skulle vi bli "blåsta" den här vintern också, trots det fantastiska isläget?? Men en vecka senare hade vi en suverän söndag på Klövberget, och alla mungipor åkte uppåt igen.

Så kommer vi då till första februari. Allt såg så rätt ut. Windguru, en vindprognos på Internet som visat sig mycket pålitlig, lovade vindvridning från väst till syd över sydväst, och stadigt ökande vind under förmiddagen. Någonstans skulle de där kurvorna mötas på ett bra sätt. Vi fick ingen tillförlitlig rapport om isarnas skick efter den senaste tidens töväder, men de borde ha klarat sig, och natten till lördagen var svinkall. Varenda cell i min kropp skrek att "idag blir det flygning!" Det gällde bara att vara på plats. Det blev stort alarm på både Fenix och Cirrus telefonsvarare, men jag och Gustav var allra först på plats vid halv elva-tiden. Det första vi gjorde var att gå ned och kontrollera isen – inga problem. Vi skrev FENIX med gigantiska bokstäver på isen, som en glad hälsning till Cirrus-piloterna vi visste var på väg.

När vi kom upp igen längs de vindlande trätrapporna, tog tog inte lång tid innan det började braka i skogen, och skärmflygare i alla färger samlades på startplatsen. Då hade vinden redan börjat öka, och jag satte på mig selen som legat uppackad ett tag. Det kunde bli ett kort fönster. Efter några vindpustar kändes det som om vinden var på väg att stabilisera sig på en nivå som borde bära. Nu eller aldrig. Hellre en backglidning och en språngmarsch uppför trapporna än inget flyg alls. Prasssssel!!!!

 

Hurra för isen!
Hurra för isen!
Snabbt, packa upp, snart så bär det!
Snabbt packa upp, snart så bär det!
Inte halka, det stupar 15 meter framför starten.
Inte halka, det stupar 15 meter framför starten.
Lite hjälp att lägga ut.
Lite hjälp att lägga ut är bra på en sådan här tajt startplats.
Statplatsen är bra men inte stor. Tungan rätt i munnen!
Statplatsen är bra men inte stor. Tungan rätt i munnen!
Yippiii!!
Belöning för tålamod – först i luften och det bär.

Inflygning mot starten från norr.
Hallå därnere, vad väntar ni på??!
– Hallå där nere, vad väntar ni på?!

Tobias Hinas i luften.

Ingen kan missa var landningen ligger!

Anders Eklind lägger ut sin nya Firebird Hornet för första flyget.

Ännu så länge går det bra att flyga in bakom starten.

Anders startar. En av trapporna upp från stranden syns i mitten.

Sällskap, men inte länge — jag gör snart en oplanerad "topplandning".

Totalt var vi nog närmare tio piloter som flög. Förutom jag, Anders Eklind, Tobbe Hinas och ständigt närvarande Olle Gustavsson flög flera av Fenix elevlicensare som varit förutseende nog att gå hangkurs. Flygen var helt underbara. Jag vet inte hur lång alla kom, men både jag och Olle var ända borta vid Mörtviken och vände.

Det ligger många hus längs berget, och på ett ställe stod en säng obäddad innanför ett arkitektritat panoramafönster. Lite generad flög jag snabbt förbi, men på tillbakavägen stod hela familjen och vinkade innanför fönstret, och jag bjöd självklart på några wingovers med dykningar in mot huset. Tyvärr hade jag inte kameran med mig då, det var synd. Den hämtade jag efter att ha landat nere på isen och knallat upp till starten igen, och då hade det kommit ett gäng från Cirrus också.

På med kamera och upp igen, så tog jag bilderna ovan. Sedan tappade jag koncentrationen för allt var så skoj. Jag gjorde några inflygningar för topplandning utan att egentligen ha några planer på att verkligen landa. Det hade hittills varit måttliga vindar, och långt ifrån att behövas någon speed, så jag hade inte någon fot i speedpinnen vilket jag annars brukar ha när det friskar i. Men sedan jag startade hade det börja blåsa upp, och när jag låg en bit bakom starten kom en vindby och sopade mig vips bakåt, och det slutade med en högst oplanerad topplandning, med ena vingspetsen snyggt placerat i en tall. Efter ett förskräckligt slit, inkluderande ett antal snälla klubbkompisar, rep och sågar från bilen, stege från grannen och ett och annat fult ord, kom allt tyg och till sist även alla linor (losskopplade) ned till marken tillsammans med några av tallens grenar. Det blev bara en liten reva som jag kunde tejpa igen. Jag försäkrar att dagens flyg var värda en större reva än så!

Det blåste som sagt för hårt här ute nu. Dags att lägga ned Ingarö för dagen. Cirrusarna åkte in till Fredhäll och Janne J fick ett fint flyg framför husen i den svaga vinden som rådde inne i stan. Vi åkte till Tollare folkhögskola, ett annat nytt ställe, så några av elevlicensarna som inte kunnat flyga fick göra några snälla nedflyg från berget där. Och så var det färdigfluget för denna helg. På söndagen plåste det apa.

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.