Stor premiär för Fenix nya sommarfält 6–7 maj, och de första distansflygen efter smygstarten förra helgen. Strängnäs är tänkt att bli vårt permanenta sommarfält. Den första säsongens flygning har vi ordnat efter en oerhörd massa arbete, och intensiva kontakter med de militära myndigheterna.

Vinschstart på Strängnäs-Malmby

Det har varit som att försöka nacka en ål ungefär, eftersom ansvaret för fältet, liksom planerna för dess framtid, har ändrats fler gånger än vi kan räkna under det dryga halvår vi jobbat på projektet. Ena stunden ska fältet läggas ned och bli övningsplats för pansarvagnar, nästa ska det bli storflygplats. Det har varit väldigt många brev och telefonsamtal och möten, men nu känns det ändå som om fältet är "vårt". Vi har redan adopterat militärens sönderblåsta vindstrut och ska sy upp en ny!

Det här firade vi med en störtskön flyghelg. Det var tji cumulus den här helgen också (de kom först när en överraskande kallfront plöjde upp folk och fä söderifrån på söndagseftermiddagen). Men mycket flygning. Både platsbunden termikflygning för våra många elever och ettor (två timmar rakt över fältet för ett litet gäng med Olov Andersson och Mats Sigurdsson i spetsen), och några distanser för de äldre. På bilden ovan håller pilotveteranen Bertil Ivert på med att knappa in waypoints på sin GPS.

Vi hade tre vinschar igång, vilket medförde att det knappast blev någon kö alls. Dels stora motorvinschen, och dessutom två avrullningsvinschar. Nedan vevar Boje och Krister Edlund in den sista biten lina efter ett av de många avrullningsdragen. Max körde sin polska "low-tech"-abroll, som gav precis lika fantastiska releasehöjder som Kristers högteknologiska vidunder. Med hela 2 km spikrak rullbana att utnyttja var det inga problem att dra piloterna upp över 800 meter. Även med motorvinchen (med nya trummor, låter som kyrkklockor när man knackar på dem) blev det fina höjder, häpnadsväckande 700 meter en gång när vinden hjälpte till.

Jalle Hallberg var den första som stack på distans i den fina nordliga vinden på lördagen, följd av fina besökaren Johan Appelqvist från Club Parapente Syd som fick ihop flera flyg till distansligan och "drabbades" av vårt nya sätt att finansiera den ganska dryga fälthyran — luftrumstull på 50 kr för dem som loggar distans över 1 mil.

Micke & Mimmi

På lördageftermiddagen ställde Björn Berglund upp sin proffsiga äventyrsgrill, och allehanda medhavda köttbitar och grönsaker slängdes på glöden. Här är det Mikael Kattilavaara och Fenix-prospect Mimmi Mikiç som förser sig.

På söndagen hade vinden vänt, och det blåste en ganska frisk sydlig bris som gjorde starterna "intressanta". Jag ledde helgens fältteam och hann bara med att vara vinddocka på lördagen. Men när folk låg och slöade på söndagen tog jag chansen, och hade tur att göra dacapo på Johan A:s flyg tidigare under dagen.

Det började lite tramsigt med ett linbrott (ett av de få på hela helgen) precis innan jag skulle releasa. Jag styrde mot vinden för att kunna dumpa linan, men vinden var så stark att min framåtfart blev löjligt låg. Bromsskärmen skulle hamna i skogen om jag inte flög ända ned till marken med den. Just när jag konstaterat det, hamnade jag i kraftigt stig.

Med en lina som lade sig en stor spiral under mig steg jag med 2–3 m/s, och bestämde mig raskt för att INTE flyga ned med linan. Hur mycket lina har jag med mig? Hundra meter kanske, svarade vinschen. Saken var klar: När jag centrerat blåsan så jag kunde kurva med en hand, halade jag in bromsskärmen (som jag sytt själv och är barnsligt rädd om), lyckades pilla upp schackeln med fingrarna och — dumpade linan. Nu fortsatte jag att kurva med bromsskärmen i knät.

Vår specialförhandlade Strängnäs-sektor går inte så långt norrut, så när stiget började avta över tusen meter valde jag att styra norrut. Med konstant sjunk borde jag vara nere på 600 meter lagom till dess jag flyger ur sektorn på väg mot Stallarholmen (samhället i bild) och Selaön på andra sidan sundet. Det var därute Johan Appelqvist landade i förmiddags, och dit ska jag också. Med lite god vilja tog jag mig ned till laglig höjd (600 m) där sektorn slutar, och fortsatte sedan mot Stallarholmen utan att förlora någon höjd alls.

Precis över Stallarholmen, faktiskt exakt när jag flög ut över sundet, kom några riktig elaka skogstroll hoppande upp och boxade runt rejält med min AiREA Shape. Skärm här, skärm där, och jag fick jobba på för att hålla tyget fyllt med luft. Vid vägskälet efter bron valde jag höger, och följde sedan vägen norrut, eftersom jag hade Krister och Christer i följebil på marken.

Flygningen över Selaön var suverän. Det skuttade och for och lyfte mest överallt. Riktigt bråkig vårtermik. Jag siktade längst ut på norra delen av ön, men vände då och då för att kolla att jag verkligen penetrerade. Hade ingen lust att backa ut i Mälaren utan följebåt, och det blåste så hårt att medvindsbenen i kurvorna gav en ryslig fart. Landade till slut på ett fält nära vattnet, och fick genast sällskap av ortsbor som sedan hjälpte min följebil att hitta rätt.

Teoretiskt skulle man nog kunna flyga över Mälaren (till Grillby!) Problemet är bara a) 2000MSL under Stockholm TMA, och b) diverse fågelskyddsområden på öarna i Mälaren som man skulle behöva hoppa på.

Det får bli nästa gång.

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.