Kristi flygare i Sörmland

kristiflygare00 01

Vi hade två fina flygdagar i Kristi flygarhelgen. Även om fredagen regnade bort (vilket vi visste i förväg) och lördagen blåste bort (till vår stora överraskning och besvikelse) så var både torsdagen och framför allt söndagen jättefina. På torsdagen provflög vi i stundtals frisk sidvind på Strängnäs-Malmby där vi håller på att boa in oss. Efter att ha letat bromsskärmar i skogen i en timme (och träffat en älg) tog vi långlunch på Malmbyhus. På kvällen lugnade det ned sig och de tålmodiga belönades med riktiga smörflyg. Vi höll på till efter kl 21. Dagens insats: Mimmi Mikic som klättrade upp i en tio meter hög gran för att rädda en bromsskärm.

På söndagen besökte vi Vängsö segelflygfält som varit Pegasus hemmafält. Flera Fenix-piloter kom iväg på distans. Klubbens ordförande och kassör njöt ohämmat, för det här var första gången som ingen i styrelsen lyfte ett finger för fältdriften på en hel dag. Vinschar kom, och linor drogs ut, och radioapparater sprakade, och piloter steg till väders. Ljuvligt. Det var en mystisk känsla att telefonen var tyst hela morgonen, och att själv ringa svararen och kolla läget. Klubben börjar fungera riktigt bra. Helgens fältteam leddes av Mats Danielsson och innehöll förutom honom Mikael Kattilavaara, Alf Andersson och Björn Svedemar. Proffsiga grabbar!

Till en början var det lite segt att få folk i luften. Det blåste ganska friskt fortfarande (efter kulingen dagen innan) och på himlen syntes inte ett cumulus, bara en massa tjocka slöjor på höjd. Pegasus beklagade att fältet "är så dåligt", att det "aldrig är termiskt" och att "man aldrig kommer iväg". Sedan krokade Marcus Carlson (Pegasus) i och var i luften i nästan en kvart rakt över fältet.

kristiflygare00 02

Det där såg ju kul ut, tänkte vi andra, och gjorde oss i ordning. Man ska inte utmana ödet, anser jag personligen. Aldrig koppla på sig en massa apparater och gapa om distans, för då bombar man direkt. Gärna ge sig iväg lite tunnklädd och törstig (men i lönndom ha vatten med sig). Jag (Björn H) var bara i luften 3 minuter första gången, men det kändes som om någonting var på gång. När jag landade stod Mikael Kattilavaara och viftade med en ledig ögla så där inbjudande som på bilden ovan. Jag tog vinschlinan på volley och gjorde mig klar för ny start. Alf, som blev klar vinschförare två dagar tidigare, drog som om han aldrig gjort något annat. Mjukt och fint kom jag i luften. Vi kör ju en ny rutin vid starterna: Det är piloten som drar upp skärmen i flygläge, inte vinschen. Vinschföraren ger inte fullt drag förrän han ser att skärmen flyger över piloten. Det här är ett sätt att undvika de olyckstillbud som orsakas av parachuting, dvs att skärmen inte flyger utan blir ett stort drivankare bakom piloten.

På säker höjd klev jag i selen ordentligt. Jag brukar göra det genom att kliva i speedpinnen och trycka mig i selen. Speeden kan vara skön att ha under vinschningen också, om skärmen hamnar alltför långt bak. Jag tittade uppåt för att kalibrera skärmens flygläge, och ta mig tusan om det inte syntes en liten cumulus-tuss där uppe.

– Kolla upp, nu kommer första cummarna! tjoade jag på radion på ungefär 250 meters höjd, och sedan sade det bara tjong när jag small rätt in i en blåsa av stål. Den var så kraftig att skärmen stannade i luften. Den välinspekterade linan höll, men vinschens motor stannade av blotta förskräckelsen. Jag fick ett kraftigt dyk som jag bromsade upp, men sedan en spark ut ur den stigande luften samtidigt som Affe fick igång motorn och började dra igen. Jag har aldrig ryckt en release så snabbt, och vände därefter runt min Airea Shape på en femöring för att centrera den lilla elakingen utan pardon.

Jag kom direkt in i kraftigt stig igen, och koncentrerade mig nu på att hänga med upp. Releasen var någonstans mellan 250 och 300 meter, och det tog en stund innan jag fick riktigt grepp på den här glödheta termikbollen. Men när vi väl började åka, så åkte vi. Så snart som jag vågade greppa bägge bromsarna med ena handen knäppte jag igång varions logg och satte på ljudet (har det för det mesta avstängt under vinschning, så kommer jag ihåg att starta loggen också). Den skrek som en gris (jag loggade max-stig 5 m/s). Vängsö krympte snabbt därnere, och jag började orientera mig samtidigt som blåsan stabiliserade sig och jag fick ro att plocka fram kameran.

kristiflygare00 03

Vår start utnyttjade en mycket begränsad del av fältet i bildens vänstra del, från den banände som är närmast vägen, upp åt vänster tvärs över den andra banan. Segelflygarna gjorde sina inflygningar över vägen "härifrån" den här dagen (vilket ni förstår eftersom jag drivit med vinden).

Efter 20 minuter i konstant stig upp till 1100 meters höjd koncentrerade jag mig på fortsättningen. Framför mig låg Gnesta. Hur man ska flyga runt de många sjöarna i Sörmland en blåsig dag som den här är nog rena lotteriet, tänkte jag (den som har andra erfarenheter får gärna höra av sig), och bestämde mig för att flyga rakt över Gnesta när jag toppat ur blåsan. Till min besvikelse tappade stiget knuffen redan vid 1100 MSL. Vete fanken hur segelflygplanen bar sig åt, men högre var de. Gnesta nästa.

kristiflygare00 04

Hamnade i sjunk nu, och varion började bröla. Fortsatte i minus 2–3 hela vägen in över Gnesta. Hmm, det finns en flyktingföräggning här någonstans med undersköna afrikanskor, men inte står den på flygkartan. Något för KSAB att jobba på. Jobba fick jag göra också, för nu började det bli lite oroväckande lågt. Nere i Gnesta Centrum såg och hörde jag stojet från ett tivoli. Ser dom mig? Var finns stiget? Jag vågade inte be till Gud den här helgen, jag hade nämligen slarvat med de högmässobesök jag utlovat (korkade löften över riksväg 70 under Mälarcupen). Idag fick jag klara mig på egen hand. Men jag hade god fart i medvinden och siktade på några stora industritak vid Gnestas östra infart. Det funkade efter en del stök och bök. Jag tappade blåsan under ett dumt försök att fotografera varion som visade +4, men hittade den igen. Rakt i vindens riktning låg Trosa, men jag litade inte riktigt på blåsorna. Jag tappade blåsan vid 700 meter. Den bara upplöstes. Nu började det bli lurigt. I vindriktningen fanns en  massa skog, hinkvis med sjöar, men nästan inga fält. Radiotornet borta vid Gnestahanget är ett bra riktmärke, men inte heller där fanns någon landning. Jag valde att börja skråa österut. Därnere går riksväg 57 mot Järna, och om jag nu landade längs den vore chansen stor att bli upplockad av några skärmflygare på väg till Vängsö.

Ungefär så. Jag landade efter att ha kämpat och hangat på diverse lador och skogsbryn. Landingsplats: Mölnbo, på en åker några hundra meter från järnvägsstationen. När jag samlat ihop skärmen, stängt av varion och dragit igång gps:en (den hade stängt av sig själv i luften, men det finns kanske några droppar ström kvar för att mäta sträckan) började det ringa i telefonen som låg i "bagageluckan". Jag ignorerade den, men det ringde igen, och fortsatte. Jag tog fram den och svarade. Det var Janne Söderberg och Ulf Annsberg som stod 200 meter längre bort på en grusväg. De hade sett mig, och följt efter. Planen fungerade. Gps:en sade 13,5 km till fältet, plus en halv km till releasepunkten, dvs 14 km.

Men jag flög inte längst den är dagen. Bertil Ivert kom äntligen iväg på sin första riktiga distans, och han tog sig halvannan km längre längs samma stråk (16 km). Nedan njuter Bertil och jag tillsammans med Björn Svedemar i helgens fältteam.

kristiflygare00 05

Det var många andra som flög bra under dagen. Lite för bra, faktiskt, om man ska vara petig. De många utelandningarna stod inte helt i proportion till den genomsnittliga licensbehörigheten bland fältets piloter. Se till att uppgradera licensen, så får du flyga iväg när du vill. Glöm inte att klubben sponsar Pilot 2-kursen för fältgruppens medlemmar med 500 kr.

Vid fyratiden började en stor fet varmfront klättra in från söder, och det blev alltmer mystiska luftrörelser under vinschningarna. Vi beslöt packa ihop när det inte kändes säkert längre, och använde den lediga eftermiddagen till att åka till Strandrestaurangen i Mariefred och äta en god middag.

Stort tack till våra trevliga värdar i Pegasus Skärmflygklubb. Vi ser fram emot fler samarrangemang i framtiden.

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.