Blåsigt Gränna i december

granna9912 01

I Gränna brukar man ofta kunna flyga, och vindarna brukar vara någorlunda lätta att bedöma. Det gick lite gäss ute på Vättern, inte mer än vad som såg lagom ut. Men hej och hå vad förvånade små skärmflygpiloter skulle bli.

Det började med att Christer W gjorde en "Christo", och packade in grannens uthus i en massa tyg. Lite klättring så var det fixat. Vi började förstå att det krävdes seriösa testpiloter för att få kläm på vad så pågick i luften. Således stegade Johan Kattilavaara fram.

granna9912 06

Och försvann som en kork upp i luften.

granna9912 02

Vingligt var det, och öron drogs, men så småningom såg det rätt hyfsat ut. Johan tillhör våra rutinerade vinddockor som kallas in när det verkligen gäller.

granna9912 03

Då gjorde sig jag (Björn H) redo att starta, i vad som skulle bli sista starten med min gamla Airea Aspect eftersom den denna dag visade sig vara mogen för pension.

– Ska du inte gå ned lite i backen, tyckte Janne (som visste att Aspecten var ganska långsam), vilket jag gjorde, ungefär tio meter.

granna9912 04

Och två tusendels sekunder efter att jag dragit i A-remmarna såg det ut så här – whoops:

granna9912 05

Sedan inleddes en lustiger dans som ungefär gick ut på att ta sig ned hel och någorlunda ren. Det var en mycket skarp vindökning på 10–15 meters höjd över starten, där den långsamma Aspecten inte alls hängde med. Kanske skulle jag struntat i öronen, och hängt med upp med full speed istället (beredd på att fronten brakade in då och då). Nu blev det en halvmesyr där jag samtidigt kämpade framåt och nedåt. En intressant grej som hände var att tyget började gunga kraftigt i sidled. Jag drog så mycket öron att jag blev rank som en eka. En ny och lite läskig upplevelse. Undvek med knapp marginal att ta med några takpannor från blå huset och siktade sedan mot landningen.

– Är det turbulent? ropade Janne på radion.

– Nej, bara ganska byigt, svarade jag, och hann inte släppa sändarknappen innan hela vänstersidan kom in med ett jäkla brak. Trots öronen. Att vara cool när man hänger på sex–sju flygande celler 20 meter över marken är inte helt lätt, och heller inte helt nödvändigt. "Inte styra emot och stalla skiten" tänkte jag, och det var väl en bra strategi-för-överlevnad denna dag. Till slut tog jag mig ned till ovanför landningen, men backade in bland några stora aspar. Kontrollerad trädlandning? Hur gör man då, när man knappt kommer framåt? Stallar in i trädkronan? Tar tag i en gren och ropar på mamma? Men det kändes ändå som det inte var min tur att klota, och jag sjönk som en ytbärgare ned mellan träden tills de mjuka kronorna tog tag i vingspetsarna och skärmen kollapsade. Sista fem metrarna gled jag sakta ned till marken med skärmen glidande längs de kala aspgrenarna, och hamnade till slut på rygg i ett gammalt badkar. Sedan skrattade vi gott en stund, men ingen mer flög den dagen. Vi hårdvindsbalanserade nere på en frusen grusplan till dess folk upptäckte att de fastfrusna vassa stenarna knipsade av linor på löpande band. Och när vi kom upp till starten igen efter ytterligare ett besök på Haglunds konditori på Brahegatan hade vinden lagt sig helt.

Men vi flög.

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.