Sydafrika

Björn Hårdstedt och Marek Hornatowski hängde med Peder Dyrssen på Äventyrscenter och sex andra svenska piloter till Sydafrika i februari 1998. Resan började i Kapstaden, fortsatte till Hermanus tio mil upp längs sydostkusten, tog ett hopp upp i landet till Porterville i västra Kaap där sydafrikanska mästerskapen går, och sedan åter till Kapstaden via Wilderness på ostkusten.


Kapstaden, Signal Hill – urban flygning

Det var i Kapstaden vi bodde de första dagarna. Vi hade fantiserat om att flyga från det mäktiga Taffelberget, men det visade sig att det kräver ganska speciella väderförhållanden. Så här års blåser för det mesta en sydostlig vind som kallas för "Cape Doctor" eftersom den blåser ut alla luftföroreningar till havs. Tyvärr ger den också kraftiga backvindar på de få startplatser som finns på "Tafelberg" eller "Table Mountain", vilket gjort att de lokala klubbarna kräver minst 200 höjdflyg för att man ska få flyga där. När Kap-doktorn blåser kan det ibland komma enorma molnmassor och rinna ned över kanten på berget. Kolla här, och tänk på att bergets topp är tusen meter.

En sådan dag kan man glömma Tafelberget, och istället flög vi från Signal Hill som ligger väster om Tafelberget (karta kommer snart). Det var lite läskigt att starta ut över en tätbebyggd storstad, och eftersom flera av oss (även steg 2-piloterna) var aningen ringrostiga visade vår instruktör och reseledare Peder Dyrssén vägen.

Starten på Signal Hill ligger på 350 meters höjd över havet. Vinden kommer in aningen snett från vänster. Det blir lätt termiskt på eftermiddagen.

Hmm, räcker vinden för att orka hålla 100kg+ Peder i luften??

När Peder gjorde sina första flyg räckte vinden nätt och jämt till för att han skulle kunna hålla sig uppe.

"Kolla det lyfter nu!!" Foto med tele från starten. Vi började bli otåliga nu, och när vi såg att Peder klarade sig kvar (efter några landningar strax nedanför starten) rev vi fram skärmsäckarna ur bilen och packade upp.

Så här ser den start på Signal Hill ut som vi använde. I bakgrunden det mäktiga Taffelberget.

Och så här ser Signal Hill ut om man kurvar upp riktigt högt. Eller köper ett vykort som visar hur "lejonet" ligger och latar sig rätt genom staden. Lejonet som alltså är den bergskam som förbinder toppen Lions Head med Signal hill i västra delen av Kapstaden.Signal Hill närmast kameran, och Lions Head en bit bort till höger. Taffelberget i fonden. Starten ligger på toppen ganska precis i mitten av bilden. Vi landade till slut på ett av kricketfälten nere i mitten av bilden.

Här har jag vridit kameran åt vänster, åt norr. Precis hitom toppen (Signal Hill) ligger starten vi använde. På allra översta bilden flyger Ulrika med staden i bakgrunden.

Nu har jag sväng vänster, ut mot havet. Under mig ligger stadsdelen Green Point. Robben Island, där Nelson Mandela satt i fängelse halva sitt liv, skymtar till höger.


Hermanus – termiskt hang mot indiska oceanen

På väg till den lilla staden Hermanus, som ligger drygt tio mil upp längs sydostkusten från Kapstaden. Vi var bara tvungna att stanna för att ta oss en närmare titt på denna inbjudande skylt.

Ovanför starten i Hermanus. Startområdet är näst intill perfekt. Det är också lätt att topplanda på själva starten. Om det är riktigt röjigt kan man landa på platån bakom vägen. Här kommer jag flygande bakom starten österifrån, i riktning åt höger på bilden. Eftersom det är södra hemisfären kommer solen lite från norr, och det är alltså min skugga nere på vägen. Därnere håller Kjell precis på att starta i den blå Fusion som ligger utlagd. Vår silverfärgade folkabuss med släp står parkerad. Den behövde inte användas speciellt mycket den här dagen.

En brant vänstersväng ned över starten, och in bakom Kalix-Ulrika som har flugit jämte mig några trappor ned. Just framför starten släppte det hela tiden, och man kunde sladda in och larva sig.

Nere på marken höll vår lokale toppen-instruktör Julian koll på allt. Han såg lite skum ut först i sitt långa hår och spejsade brillor, men visade sig vara en fantastiskt duktig och tolerant flygledare. Tillsammans med Peder utgjorde han ett mycket bra team. Julian peppade oss både när vi flög som gudar och när vi klantade oss. Han körde och hämtade oss när vindarna inte bar, och hojtade och tjöt och gladdes med oss när vi kommit riktigt lång. Typiskt Julian-citat: "You guys went up there, and you all – cooked!!" Kalix-Ulf och Marek trixar i bakgrunden.

Tätt i luften. Närmast kameran i ProFeelen flyger Marek, en annan Fenxmedlem. Högst upp till höger flyger Kjell, också Stockholmare, sin blå Airwave Fusion. En likadan skärm har instruktör Peder Dyrssén i mitten. Dan från Helingborg flyger gul skärm, och Kalix-Ulrika flyger ACPO:n. Lokal pilot i rött.

Nu börjar det bli riktigt härligt termiskt. Det bara toklyfter överallt, och man får passa sig så man inte försvinner in i bomullen. Kolla vilka ulliga gulliga moln där framme. Och lyfter gör de i en väldig fart. Dit flyger jag!

Hoppsan, nu blev det väldigt lågt i tak här. Någon i närheten? Hallå, se upp, här kommer jag!!! Jag ser inte ett skit. Enligt Föreskrifter & Definitioner ska jag nog gå ned lite nu.

Fast så här långt ned var det väl ändå onödigt att halka. Försmädligt. Jag landar på branten direkt nedanför hanget och promenerar upp, istället för att landa nere i stan.

Har ni tänkt på hur stilla allt blir efter en utelandning. Insekterna surrar, det finns vackra blommor och buskar med förhoppningsvis mer bär än taggar.

Just det, taggiga buskar var ordet. Och jan är inte ensam om att smaka dem. Här reder Dan och Elisabet ut linor.


Porterville – XC rätt ut i vildmarken

Starten på Dasklip utanför Porterville ligger på drygt 400 meters höjd över de vidsträckta fälten nedanför. Porterville är känt för sina våldsamma vindar och ohyggliga termik. Över tio i stig är ingen ovanlighet. Och det ska gå att flyga LÅNGT, får vi höra på vägen dit.

Det blir mycket väntande på starten vid Dasklip. Särskilt de lokala piloterna från Kapstaden verkar vänta på bättre tider mest hela tiden. Vi var av naturliga skäl något mer otåliga. Vi svenskar upptäckte att vi är ganska disciplinerade på starten. Vi gör oss i ordning vid sidan om och när det är dags att starta är vi redo.

Vissa håller sig ju i luften redan nu. Där borta gnetar sig någon uppför Rescue Ridge. Det finns ingen tid att förspilla. På med selen, ut med skärmen, FLYG!

Jaha, därnere är landningen. Den kan jag nu. Ska inte dit igen. In till vänster, nära berget. Gneta. Häng i ravinen och hanga där tills det kommer en bubbla. Åtta, backa in mot berget, fötterna på speeden. Tjosan, lite turbulent här.

Whoops, där kom en riktig tryckare. Som en kanonkula nerifrån ravinen. In och kurva. Upp med kameran, kan knappt hålla den rakt. Redan högt över starten, som är märkvärdigt tom. Jag är sist iväg den här gången. Runt, runt, runt. Den här bubblan är självcentrerande!

Whohaa. Tusen meter över starten. Kom och ta mig den som kan. Vad gör jag nu? Jag sticker, på min andra utlandsdistans. I förrgår gjorde jag den första, och kom en tredjedel av vägen till Citrusdal där borta till höger på andra sidan bergskedjan. Då klantade jag mig efter 12 km. Nu ska jag hålla mig nära berget.

Nära berget var ordet, sa Bull! Fast jag sjunker som en sten. Har redan hunnit längre än i förrgår, men jag vill ända fram idag. In och skrapa. Den där blomman var fin. Den här toppen heter "Teenage Tit". Ooh, nu lyfter det. Pip-pip-pip, Teenage Tit, jag vill dia! Upp igen. Nu är jag på väg in över den sträcka där det är en halvmil till närmste väg. Och rakt in över den bergknalle där dom mätt upp tretton i stig. Den heter visst inte "Bumpy Peak" för intet. Jag har varit i luften en dryg timme ungefär.

Och se där kommer en rovfågel kurvande upp mot mig, det ser ut att vara en av de små örnarna de har pratat om. Jag fick precis höra idag att folk har fått skärmarna rivna av sådana dära. Fast fiskgjusen hemma i Sörmland brukar ju bara skrämmas. Kom nu pippi, så Björn får fotografera. Hallå, vad gör du ovanför skärmen? Varför stördyker du så där??! Mama mia, jag vill här ifrån. Jag välter över Aspecten i en tvär gir och spettar bort från det mordiska fjäderfäet.

Nu har jag klarat mig ända fram till passet där vägen går över till Citrusdal. Ska över en topp till, och helst ha lite höjd för att undvika lärotorerna. Sedan är jag framme. Det var lite kritiskt nyss, och jag var långt nere på en platå och skrapade. Men här fungerar varenda ravin nästan direkt. Jaha, vad gömmer sig bakom sista bergknallen? Jag klättrar upp till 1200 meter. Borde kunna komma högre, var uppe på 1400 nyss. Men den här höjden räcker ändå för att smita över berget.

Javisst. Lite skumpigt är det i lätermiken, men inte värre än att jag kan gasa på i full fart ned mot staden. Jag är inte akut törstig, för jag har druckit lite vatten på vägen, men jag vill ned och skrika "trettiofem kilometer" till de andra som jag vet väntar i hotellbaren (efter biltransport). Det finns ett fält mitt i stan, men där står några otäcka pinnar, och det är grymt termiskt över alla heta plåttak. Det får bli cricketfältet nere till höger, precis till vänster om antennen. Ovanför mig kommer Peder med feta öron. Normalt skulle han väl skruvat sig ner i en brant spiral. Han verkar trött, men så är det också närmare 40 grader. Hmm, vart har Marek tagit vägen? Han låg ju före mig. Min radio är död sedan länge. Det var inget vidare batteri som Oggy lurade på mig. Jag landar och ringer Marek på nallen. Han svarar: Björn, jag ser dig.

Marek har landat lite längre upp på berget, för han visste inte att det här var Citrusdal, och fick inte tag på någon på radion. Jag var ju här med bil i förrgår. Men det räknas. Vi har båda just flugit en klassiker — Dasklip till Citrusdal. Tillsammans dansar vi krigsdans på kricketfältet så negerpojkarna stirrar på oss. Sedan promenerar vi i triumf till hotellbaren där Uffe, Peder och Dan, och kalla Castle Beer väntar på oss. Tid i luften: drygt två timmar. Julian är på väg i bussen, men vi har inte bråttom.

Ännu en dag i paradiset går mot skymning.

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.